Abortvård: ”Det säkraste sättet att hjälpa kvinnor”

2003: Utbildning, det första hindret 

När jag började arbeta som barnmorska för Läkare Utan Gränser 2003 bistod jag vid förlossningar och vård av nyfödda. Men jag såg också det stora behovet av abortvård. Jag ville hjälpa till men jag hade inte utbildningen eller erfarenheten som krävdes.  

I mitt hemland i östra Afrika är det alltid läkarna som har utfört den här typen av sjukvård. Men saker har börjat förändras. När jag kom hem efter mitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser besökte jag vårdcentralen där jag brukade arbeta och såg då att det var barnmorskor som utförde aborter.

Under 2004 fick jag höra att Läkare Utan Gränser hade tagit fram en ny policy om att vi som organisation skulle utföra aborter i de fall där de kunde bidra till att rädda kvinnans liv eller undvika komplikationer som kan uppstå vid osäkra aborter. Jag tänkte att det här vill jag jobba med. Men jag saknade fortfarande utbildning. 

Det var inte många patienter som bad om att få en abort. Det är fortfarande ett tabubelagt ämne i centrala Afrika, där jag arbetade då, liksom på många håll där Läkare Utan Gränser arbetar. Men jag visste att många kvinnor led i tysthet eftersom jag ofta behandlade konsekvenserna av osäkra aborter. Jag kommer speciellt ihåg en kvinna som dog, hon lämnade fem små barn efter sig.

2009: Interna hinder

Äntligen. 2009 fick jag möjlighet att delta i en utbildning som Läkare Utan Gränser höll i Nederländerna om sexuell och reproduktiv hälsa. Jag lärde mig hur man utför säkra aborter med hjälp av piller (den vanligaste metoden i våra projekt) och hur man utför kirurgisk abort (ett ingrepp där man tar bort graviditetsvävnad).

När jag påbörjade mitt nästa uppdrag i västra Afrika var jag redo att börja använda mina nya kunskaper. Där stötte jag på nästa hinder – mitt team. De hade inte blivit tränade i vår policy för abortvård. De var till och med negativt inställda: ”Vad kommer familjen säga?”. ”Vad kommer samhället säga?”. ”Kan det skapa risker för projektet?”.

Jag kommer ihåg ett ungt gift par som kom till kliniken. Kvinnan var gravid. De hade redan tre barn under fem år och hade inte möjlighet att ta hand om ett fjärde. De ville göra en abort. Jag pratade med en av mina kollegor och hans åsikt var att det var för riskabelt för oss som organisation: ”Tänk om patienten skulle dö”, sa han. 

När det saknas kunskap om aborter får man ofta det svaret:, ”Men tänk om patienten dör”. Vi hör regelbundet berättelser om kvinnor som dör av aborter, men det beror oftast på omständigheterna. Exempelvis att det är en oerfaren person som utför aborten eller att metoden inte utfördes korrekt. 

2017: Attityder och värderingar

Några år senare deltog jag i en workshop om attityder och värderingar kring abort som Läkare Utan Gränser höll. Den bidrog till att fler personer fick kunskap om abortvård och att attityder förändrades.

Många av mina kollegor kände helt enkelt inte till konsekvenserna av osäkra aborter, som att fler än 22 000 kvinnor och flickor dör varje år och ytterligare miljontals skadas. De hade inte kopplat samman dödsfallen med den egentliga dödsorsaken. Vi hade bara väntat på att personer skulle komma in till våra kliniker med komplikationer som uppstått till följd av osäkra aborter och försökt rädda dem då.

Efter att mitt team hade deltagit i workshopen började vi få fler patienter som efterfrågade abortvård. De första som kom hade blivit hänvisade till oss av mina kollegor som arbetade som logistiker. De skickade sina familjemedlemmar, vänner och grannar för att få hjälp. Jag såg effekten av workshopen direkt. 

Medicinsk abort (med hjälp av piller) avslutar graviditeten i mer än 95 procent av fallen. Och risken för livshotande komplikationer är mindre än en procent. Mina kollegors rädsla återspeglar en rädsla för det okända, en avsaknad av kunskap.

Jag diskuterade med en annan kollega, en lokal läkare, och tillsammans pratade vi med paret och kom fram till att abort var det bästa steget framåt. 

Även om jag nu hade kunskapen hände det ofta under min tid i det här projektet att jag inte kunde hjälpa kvinnorna. Men nu berodde det på att mina egna kollegor inte förstod hur viktigt det är att bistå med säkra aborter. De hade heller inte koll på att många kvinnor utförde osäkra aborter ifall de inte fick hjälp av sjukvården och att det är en av de främsta orsakerna till mödradödlighet. 

Som tur är, kan Läkare Utan Gränser vara bra på att lyssna. Jag informerade våra rådgivare för frågor kring sexuell och reproduktiv hälsa om att en del inom personalen försökte hindra oss från att utföra säkra aborter. Det förvånade dem. Under de kommande åren försökte de bättre förstå de olika interna hindren och arbetade för att hitta lösningar så att vi skulle kunna garantera säker abortvård i våra projekt. 

2019–2021: Lyssna in och anpassa 

2019 tackade jag ja till ett nytt uppdrag i centrala Afrika. Vi hade slutat ge abortvård i det projektet. Den här gången berodde det på bristande kunskap och negativa attityder hos personalen på det lokala sjukhuset som vi stöttade. 

Jag lyckades starta igång verksamheten igen. Och sa till mitt team att om det var någon som inte förstod behovet av detta så skulle de hänvisa dem till mig. 

En dag kom en kvinna, som hade fått båda brösten bortopererade in till sjukhuset tillsammans med sin bror.  Hon hade ett barn sedan tidigare och var gravid igen. Hennes man hade lämnat henne. Hon berättade att hon inte kunde ta hand om ännu ett barn eftersom hon inte kunde amma och inte hade råd med modersmjölksersättning. Hon var ganska långt gången i sin graviditet men jag ville inte att hon skulle behöva tillbringa natten på sjukhuset eftersom hon antagligen skulle ha blivit illa behandlad av personal där som inte var positivt inställd till abortvård. 

Så jag bestämde mig för att hjälpa henne att utföra en säker abort hemma. Självstyrd abort innebär i princip att man tar abortpiller utanför en medicinsk miljö med stöd antingen från onlineplattformar eller telefonjourer eller, som i det här fallet, mina skriftliga instruktioner. Kvinnans bror var villig att ta hand om henne. Jag skrev ner instruktionerna. Allt gick bra och jag insåg: Jag kan göra det här. 

De flesta kvinnor som kom till mig för säker abortvård hade en familjemedlem med sig - en syster, en mamma, en bror. Om patienten gick med på det, förklarade jag för familjemedlemmen hur de kunde stödja kvinnan genom en självstyrd abort. Och när det uppstod komplikationer - vilket var sällsynt - visste de vad de skulle hålla utkik efter och hur de skulle komma i kontakt med mig.

Det är inte alltid lätt, men det är viktigt att tillhandahålla säkra aborter. Under de 19 år som jag arbetade med Läkare Utan Gränser var jag tvungen att vara mycket uppfinningsrik för att tillhandahålla abortvård. Det krävde mycket självförtroende och ibland mod. Det är viktigt att lyssna på kvinnorna, och det var så jag hittade sätt att hjälpa dem även när det fanns hinder.

Den här artikeln handlar om våra erfarenheter av att ge abortvård till kvinnor och flickor. Men vi är medvetna om att andra grupper, som transpersoner, icke-binära och intersexpersoner, kan bli gravida och vara i behov av abortvård.