Afghanistan: ”Förödelsen efter jordbävningen är det enda jag ser”

Antalet döda har av myndigheterna uppskattats till omkring 2 000, men siffrorna är fortfarande oklara. Många människor har förlorat familjemedlemmar, sina hem och ägodelar, och är ibland bland de sista överlevande från sin by.

Inget hem att återvända till

Rabieh Jamalis by Seya Hab i distriktet Zinda Jan förstördes i jordbävningen. Hon bor nu på sjukhusområdet tillsammans med sin far, Gul Mohamed, och andra överlevande familjemedlemmar. Rabieh fick skador på ett ben, i huvudet och ryggen. Familjen har varit på sjukhuset i fem dagar och trots att de har skrivits ut har de valt att stanna kvar i tälten.

”När den första jordbävningen inträffade hade vi precis ätit lunch och min man och dotter hade gått ut. Det var då vi hörde ett högt ljud, kände några skakningar och allt blev svart. Jag vaknade av att människor lyfte bort tegelstenar från min kropp och resten av min familj. Det fanns sex personer i rummet när det hände; min treåriga dotter dödades.

Jag fördes med helikopter från byn till ett militärsjukhus där vi tillbringade en natt innan vi fördes hit. Min sjuårige son Amaleh är också på sjukhuset och jag oroar mig för honom. Han förlorade nästan alla tänder, hans näsa var bruten och han har en allvarlig skallskada. 

Sjukhuset har sagt åt oss att åka hem, men vad ska vi åka tillbaka till? Vi har ingenting nu. Alla hus i vår by förstördes. Människor har kommit till tälten och gett oss muggar, flaskor och filtar. Men vi behöver ett tält eller ett hem.”

Läkare Utan Gränser donerar vårdutrustning och sätter upp tält

På Herats regionsjukhus, där vi bedriver regelbunden verksamhet på barnavdelningen, donerade vi utrustning och satte upp totalt tio tält på sjukhusområdet för att ta emot de skadade och deras anhöriga. Under de första dagarna vårdades cirka 540 skadade på sjukhuset, följt av 126 efter jordbävningen onsdagen den 11 oktober och 167 efter jordbävningen söndagen den 15 oktober. 

De flesta patienter har milda till måttliga skador, och psykologiskt stöd är fortfarande ett primärt behov. Våra team har också besökt några av de värst drabbade områdena utanför staden för att bedöma de medicinska behoven, inklusive distriktet Zinda Jan.

Bara några få överlevde

Sangin kommer från byn Naieb Rafi i distriktet Zinda Jan. Han har en bruten arm och stukad axel, och innan jordbävningen hade han nyligen förlovat sig och sparade till bröllopet. Hans fyra systrar dog i jordbävningen.

”Klockan var runt 11.30 när det kom något som liknade en stark vind, marken skakade och hela byn kollapsade. Endast ett fåtal personer överlevde, och jag funderar fortfarande på om jag har tur eller inte att vara en av dem. 

Jag jobbade utomhus den dagen, men hade gått in för att äta lunch med min mamma och mina fyra systrar. Precis när jag var på väg ut för att arbeta igen slog jordbävningen till. Jag försökte springa därifrån, men fastnade när väggen föll över mig. Mina systrar hörde mig skrika, försökte också ta sig ut, men taket rasade ner över dem. 

Jag skrek och det kom människor som hjälpte mig loss. Men alla mina systrar var döda när de drogs ut ur rasmassorna. Jag förlorade medvetandet och när jag vaknade igen var jag på sjukhuset. Det var då jag insåg vad som verkligen hade hänt. Jag hör fortfarande skakningarna i mitt huvud.

Förutom mina systrar förlorade jag också två farbröder och en faster. Alla jag pratar med här har förlorat familjemedlemmar. Bara en av mina systrar överlevde eftersom hon var i staden Herat vid den tiden.

Jag känner mig ensam. Jag har förlorat nästan hela min familj och jag vet inte vad jag ska göra. Jag behöver pengar för att överleva och jag behöver gifta mig och bygga ett hem. Jag känner mig deprimerad. Min mamma ligger på en av avdelningarna, men jag vet inte vilken. Min pappa var i Iran när jordbävningen inträffade och honom har jag inte sett. Jag vet inte var han är någonstans. 

Jag vet inte heller när jag kommer att skrivas ut, men när det händer har jag ändå inget hem att återvända till. En vän berättade att de hade fått ett tält. Men som ni ser kan jag inte jobba nu och jag kommer behöva mycket stöd. Jag behöver ett hem, mat.

Förödelsen som jordbävningen orsakade är det enda jag ser. Jag kan inte få det ur mitt huvud, oavsett hur mycket jag försöker.”