Coralie Schaukens, sjuksköterska, arbetade första gången i Sudan 2021. I maj i år återvände hon som medicinskt ansvarig på Bashair Teaching Hospital i Khartoum, Sudan. Här delar hon med sig av sina erfarenheter av att arbeta vid frontlinjen av en brutal urban konflikt.
Det här var mitt andra uppdrag i Sudan. Förändringen i landet är chockerande. På vägen mellan Wad Madani och Khartoum ser man stridsvagnar och förstörda byggnader. Kontrollstationerna är många. Säkerheten här är inte densamma längre. Priset på livsmedel ökar stadigt. Om man har elektricitet har man tur. Allt är på en kritisk nivå.
När vi anlände till Bashair-sjukhuset i Khartoum var det nästan tomt. Vi började arbeta med det lilla som fanns kvar. Det här är egentligen ett vanligt sjukhus men nu på grund av kriget är de flesta avdelningarna stängda. Behoven i Sudan är många, kirurgisk vård är bara ett dem. Men det är något som ofta kräver specialistkunskap och utifrån den erfarenhet Läkare Utan Gränser har kan vi tillföra något viktigt här.
Under varje arbetspass var krigets ljud en ständig påminnelse i bakgrunden. Flygplan cirkulerade uppe i luften, det dröjde inte många minuter efter man hört motorljudet till att bomberna började falla. Och snart kom motattacken från marken. Mellan explosionerna hördes ljudet av skottlossning på gatorna. Om det var nära kunde man känna hur väggarna och fönstren skakade. Och röken... det var ständigt rök runt sjukhuset. Flera gånger förlorade medlemmar i teamet familjemedlemmar i bombattentat. Vi sov inte mycket, under nätterna visste man ibland inte vad som var verklighet och dröm.
Jag blev imponerad av de frivilliga vi arbetade med. Vi bodde på sjukhuset tillsammans och vi gjorde vad vi kunde för att organisera oss trots den kaosartade situationen. Bland de frivilliga fanns läkarstudenter, sjuksköterskor, läkare och andra profiler. Några av dem ägnade sig åt data, andra flyttade patienter från ett område till ett annat, andra städade operationsavdelningen. Vissa var till stor hjälp när det gällde översättning. Vi byggde upp något tillsammans med de sudanesiska kollegorna. Vi byggde verkligen upp något.
På grund av konflikten har det blivit extremt komplicerat för patienter med kroniska sjukdomar att få behandling. Nästan varje dag kom någon fram till mig för att be om insulin. Vi hade också - särskilt under natten - många patienter med astmaattacker. Vi hade en del mediciner mot sjukdomar som högt blodtryck, astma och hiv. Vi gjorde det vi kunde för att hjälpa.
En dag hörde vi en stor explosion och begav oss till akuten. Några minuter senare kom en pappa in med två av sina söner. En av dem hade splitter i buken, tillståndet var kritiskt. Det gick inte många minuter innan vi var inne i operationssalen och operationen var i gång.
Den andra sonen hade en svår skada på benet, det var förstört. Vi behövde pappans samtycke för att utföra amputationen som var avgörande för att rädda barnets liv. Jag såg lidandet i hans ögon och kunde förstå hans känslor. Till slut sa jag till honom att om det varit min son skulle jag ge mitt samtycke eftersom det var det enda sättet att rädda hans liv. Båda barnen klarade sig bra genom operationen och skickades senare, tillsammans med sin pappa, till ett sjukhus utanför Khartoum där de kunde fortsätta sin behandling. Den här typen av händelser är närmast rutin här.