Etiopien är ett land med många olika landskap. Den här gången arbetar jag i Etiopiens högland, cirka 2 500 meter över havet. Min första arbetsvecka är min andhämtning tung när jag promenerar till sjukhuset. Det är höga bergstoppar omkring oss.
Området vi befinner oss i är drabbat av väpnade konflikter sedan år tillbaka och med ökade spänningar de senaste veckorna. Det händer att jag hör skottlossning under lunchen. Anspänningen har ökat och min rörelsefrihet har minskat i takt med det.
Mitt arbete som psykolog kan kännas som en droppe i havet, men den droppen är viktig. Många lever med traumatiska erfarenheter från våld och konflikter, brist på nederbörd och mycket svåra ekonomiska förhållanden.
Ett möte på sjukhuset
En man kommer fram till mig på sjukhuset. Han har sett min väst med Läkare Utan Gränsers logga och vill tacka. Hans fru har just fött trillingar och fått hjälp av vår personal med både ambulans och förlossning. Den nyblivne pappan lyser av glädje.
Strax efter mötet med honom får vi in ett spädbarn till sjukhusets akut. Barnet, som konstateras vara avlidet vid ankomst, har hittats av förbipasserande i närheten av staden. Ingen vet vem som lämnade barnet där eller vad dödsorsaken är.
Efter en stunds efterforskningar står det klart att det inte finns någon familj att kontakta. Sjukhusteamet ser till att barnet tas om hand på ett värdigt sätt och för kroppen, insvept i en sjal, till den lilla begravningsplatsen på sjukhusområdet. Där läggs barnet i en gravplats, tätt intill andra gravar för barn som har dött, till exempel i samband med en förlossning.
En gravplats tätt intill andra gravar. En gravplats utan namn på de barn som ligger där.
