Hoppa till huvudinnehåll

Att bekämpa ett mässlingsutbrott

Läkaren Anna-Clara Ivarsson tar hand om ett barn sjuk i mässling på Bossangoa sjukhus, Centralafrikanska republiken.
Läkaren Anna-Clara Ivarsson tar hand om ett litet barn som har mässling på Bossangoa sjukhus, Centralafrikanska republiken.
Foto: James Oatway

Anna-Clara Ivarsson, som arbetar som läkare i Bossangoa, Centralafrikanska republiken, började ana oråd när allt fler sjuka barn sökte sig till sjukhuset. Tidigare under året hade det varit ett mässlingsutbrott i en annan del av landet, men det kändes ändå osannolikt att det skulle spridas till Bossangoa.

Det började strax efter jul när tvååriga Merveille kom in till vårt sjukhus. I några dagar hade hon varit väldigt trött, haft hosta, feber, snuva och helt igenmurade ögon – conjunctivit, som det heter på läkarspråk, en infektion i ögat som man kan få i samband med virussjukdomar. Hon hade också ett knottrigt utslag och huden i ansiktet och på armarna såg liksom svullen ut. Nu vet jag att det är så mässlingsutslag ser ut på mörk hud.

"Hjälp, nu har vi en epidemi!"

Det hade tidigare under året varit ett utbrott av mässling i en annan del av landet men till en början kändes det ändå väldigt osannolikt att det skulle spridas till oss. I denna del av landet har de inte haft ett större mässlingsutbrott på många år, och mina kollegor var inte heller vana vid att se mässling. För att vara på den säkra sidan isolerades ändå flickan och vi tog prover för att skicka till huvudstaden för provsvar, något som tyvärr tar lång tid. Under de följande dagarna kom det några fler patienter med liknande symptom. Barnen med misstänkt mässling fick ligga tillsammans i en egen byggnad då mässling är en enormt smittsam sjukdom. Vårt mobila team, som åker ut och stöttar de små vårdcentralerna i byarna runt omkring Bossangoa, fick information om att ovanligt många barn var sjuka. Det började kännas olustigt.

Läkaren Anna-Clara Ivarsson tar hand om barn sjuka i mässling på Bossangoa sjukhus, Centralafrikanska republiken.
Läkaren Anna-Clara Ivarsson gör ronden på Bossangoa sjukhus, Centralafrikanska republiken.
Foto: James Oatway

En kväll någon vecka senare när jag var jour på sjukhuset var det plötsligt alldeles fullt med människor utanför vår akut. Det var föräldrar som bor i byarna runtomkring som åkt, många i flera timmar med mopedtaxi, för att komma in till oss på sjukhuset med sina sjuka barn. Jag minns att jag tänkte, ’Hjälp, nu har vi en epidemi!’ Alla våra sängar i isoleringsbyggnaden var redan fulla och vi fick nu lägga två barn med varsin förälder i nästan varje säng. Jag blev så imponerad av hur snabbt mina lokala kollegor anpassade sig till situationen och på något sätt såg till att alla fick plats. 

Sedan fortsatte det komma in fler, och efter några dagar övergick den lilla rännilen av trötta, hostiga barn med igenmurade ögon och knottrig hud till en flod. De senaste månaderna har våra mobila team mötts av 50 barn vid varje vårdcentral. I en by får vi veta att 17 barn har dött, i en annan nio. De hinner, eller kan helt enkelt inte, ta sig till vård. Och de som lyckas ta sig till oss på sjukhuset i Bossangoa kommer ofta väldigt sent. 

"Det enda som kan stoppa epidemin är vaccinationer"

Sjukvården i Centralafrikanska republiken är otroligt svag och enligt WHO:s estimeringar får bara cirka 60 procent av barnen den första vaccinationsdosen vid nio månaders ålder och tyvärr ges ingen andra dos i det nationella vaccinationsprogrammet. Det gör att en enormt stor del av barnen är mottagliga för viruset, och barn som redan är svaga av undernäring och malaria är extra utsatta. 

Vårt team har jobbat på bristningsgränsen sedan januari. Under flera veckor kom det nästan hundra barn om dagen till vår akutmottagning. Det enda som kan stoppa epidemin är vaccinationer, men det finns inga lokala resurser för det. Lyckligtvis har Läkare Utan Gränser tillsammans med lokala myndigheter lyckats genomföra en stor vaccinationskampanj precis norr om där jag befinner mig, och i nästa vecka hoppas vi kunna genomföra ytterligare en kampanj i vårt distrikt. 

"Hur gick det då för Merveille?"

Tack vare den vaccinationskampanjen har belastningen på vårt sjukhus äntligen börjat minska. Inga fler slöa, uttorkade barn med igenmurade ögon kommer till oss från de byarna där vi har vaccinerat. Och det känns så bra! Även om en vaccinationskampanj innebär väldigt mycket jobb känns det osannolikt hur lätt det är att skydda barnen från denna förfärliga sjukdom.

Läkaren Anna-Clara Ivarsson i Bossangoa, Centralafrikanska republiken.
Läkaren Anna-Clara Ivarsson i Bossangoa, Centralafrikanska republiken.
Foto: Läkare Utan Gränser

Inget av detta vore möjligt utan stödet från er givare hemma i Sverige och runt om i världen. Tack vare er kan vi inom Läkare Utan Gränser fortsätta vårt dagliga arbete med att stötta sjukhuset och vårdcentralerna här, men också snabbt ställa om och agera vid den krissituation som en stor epidemi innebär. Jag har med egna ögon sett vilken skillnad det gör!

Hur gick det då för Merveille? Hon blev ett av vårt första bekräftade fall av mässling här och stannade på sjukhuset i en vecka för att få behandling för sin lunginflammation och vänta på att sjukdomen gick över. Varje dag blev hon lite piggare och började till slut leka och äta som vanligt. Sista dagen på sjukhuset hade mamman satt på henne en extra fin vit klänning och jag såg tydligt på dem att de var redo att åka hem. Det kändes så bra att få se flickan, som kommit till oss i armarna på sin mamma, gå själv därifrån med små kavata steg.