I augusti räddade vårt sök- och räddningsfartyg Geo Barents 322 män, kvinnor och barn på centrala Medelhavet. Här berättar en av dem, Samuel, om den fruktansvärda situationen i Libyen han flydde från och oron för de som är kvar.
Jag lämnade Nigeria efter en konflikt om vem som ägde en viss mark. Min pappa dödades och min äldre bror dödades. Sedan kom de efter mig.
Jag träffade en kille som berättade om Libyen, att jag kunde få arbete där. Vi tog oss till Niger med bil, där blev vi upphämtade av en pickup tillsammans med 30 andra personer. De tog oss till en mycket mörk plats, jag visste inte var det var. Inga människor skulle vilja bo där. Vakterna ville ha pengar av oss. I två veckor torterades och misshandlades vi.
Några torterades så illa att de dog av skadorna. Jag såg tre personer dö. Deras ben var skadade, deras huvuden var skadade. De slog mig på benen med träpåkar. När den bröts tog de bara en ny träpåk och började om. Efteråt kunde jag bara krypa, som en bebis. Jag kunde inte gå på grund av smärtan.
Jag bönföll om att få bli utsläppt och att de skulle ta mig till Tripoli. Till sist tog de mig till Tajoura, och släppte av mig vid en biltvätt.
En dag blev jag omringad av några libyer beväpnade med en pistol. De slog mig hårt i huvudet, sedan på ryggen och över hela kroppen. De stal min telefon, mina pengar och alla mina tillhörigheter. Mina kläder var dränkta av blod. De slog mig i ögat så nu kan jag inte längre se saker på långt håll eller när solen skiner.
Min vän sa att det var farligt att stanna i Libyen, att jag skulle bli skjuten. Men han kände människor som kunde ordna ett sätt att ta sig därifrån. Jag började jobba för att spara ihop pengar. En kväll klev jag ombord på en båt i Zuwara. Libyerna sa åt oss att sitta ned i båten. Jag satt bredvid en pojke och han sa att det här havet var mycket farligt. Sjön var grov och jag kan inte simma. I tre dagar var vi till havs. Tack och lov för att ni fanns här, ni räddade oss den dagen.
Under tre långa år i Libyen var jag konstant på flykt. Jag hade aldrig ett riktigt hem, jag fick aldrig någon riktig vila. Jag sov på gatorna eller där jag hade hittat ett jobb. Jag har lämnat Libyen, men det finns människor som har varit i förvar i åratal. De finns kvar där, på obestämd tid. Många av dem har redan dött.
Att bo i Libyen är som ett helvete. Jag flydde. Att överleva på den platsen är omöjligt.
- Samuel*, 35 år från Nigeria.
Våra team ombord på Geo Barents tar del av fruktansvärda vittnesmål om våld och övergrepp i Libyen. Såväl säkerhetsstyrkor och miliser som smugglarnätverk och kriminella gäng utnyttjar de skyddslösa migranterna. Den 22 augusti anvisades Geo Barents en säker hamn i Augusta på den italienska ön Sicilien, och de 322 räddade personerna ombord kunde lämna båten.
I Libyen driver vi mobila kliniker i förvaren för migranter och flyktingar i och omkring Tripoli. De medicinska tillstånd teamen ser är nästan uteslutande kopplade till de fasansfulla förhållandena i de överfulla förvaren.
*Namnet har ändrats.
