Efter skeppsbrottet den 14 juni utanför den grekiska kusten, där uppemot 500 människor dog eller saknas, fördömer Läkare Utan Gränser EU:s migrationspolitik. Vi kräver att EU tar sitt ansvar för de som förlorade livet till sjöss och att en dedikerad, proaktiv, statsledd sök- och räddningsmekanism till sjöss lanseras.
‒ Bristen på politisk vilja att säkerställa en räddningskapacitet har bidragit till den dödligaste olyckan till havs som har registrerats på Medelhavet sedan 2015, säger Duccio Staderini, ansvarig för Läkare Utan Gränsers insatser i Grekland och på Balkan.
‒ Hur många gånger till måste vi upprepa en sådan här tragedi? De hundratals människorna som dog på havet den 14 juni är en direkt konsekvens av EU:s "avskräckande" migrationspolitik som tvingar människor att välja dödliga vägar. Istället för att ge människor säkra vägar, dödar denna politik människor.
Ger vård till överlevare
Vårt team på plats har gett vård till 87 överlevande i Malakasas registreringscenter i Grekland för bland annat brännskador efter att ha exponerats för havsvatten och sol. Många lider av ångest efter att ha sett döden i vitögat, men också från att inte veta om släktingar och vänner ombord på fartyget lever eller är döda och från deras tid i Libyen.
‒ De överlevande berättade för våra team att de ringde efter hjälp, väntade i timmar och såg sina vänner drunkna, säger Elise Loyens, medicinsk koordinator på Läkare Utan Gränser.
‒ De berättade också om fasorna som de mötte i Libyen;: tortyr, misshandel och veckor utan mat eller vatten. En ung syrisk man sa att han ville dö varenda dag han var i Libyen.
Enligt överlevande som Läkare Utan Gränser har pratat med fanns cirka 300 personer från Pakistan ombord på fartyget, endast 12 har överlevt. Det fanns också många kvinnor och barn på båtens nedre däck, endast åtta barn har hittats vid liv.
En överlevande beskrev resan och skeppsbrottet för vår personal så här: "Jag drack inte vatten på två dagar, men jag grät så mycket att jag inte kände törst. När båten kapsejsade klamrade jag mig fast vid ett metallräcke och kämpade för mitt liv. Jag kunde se hur människor kastades omkring, krossades mot båtdelar och slungades ner i havet. Dag och natt hör jag fortfarande människors rop och skrik, och ljudet av hur havsvattnet bubblar i deras hals samtidigt som de kvävs när de drunknar."
De överlevande från skeppsbrottet måste nu försöka förlika sig med tragedin och bearbeta sina psykologiska trauman. Samtidigt tar de emot, och måste svara på, meddelanden från förtvivlade familjer som försöker ta reda på vad som hände med deras nära och kära.
Skeppsbrottet den 14 juni var det dödligaste på Medelhavet sedan 2015, men Läkare Utan Gränsers team i Grekland ger regelbundet akut vård till människor som överlevt liknande farliga resor.
Vi uppmanar återigen EU och dess medlemsländer, inklusive Grekland:
- Att säkerställa en transparent, oberoende utredning och använda alla verktyg för ansvarsutkrävande för att granska detta och liknande skeppsbrott som har ägt rum runt Europas kuster.
- Att åta sig att genomföra en grundläggande politisk förändring som sätter livräddning främst. Det senaste skeppsbrottet måste leda till eftertanke om hur migrationen har hanterats av EU under de senaste åren. Under alltför lång tid har EU och dess medlemsländer genomfört en politik som möjliggör död och lidande snarare än att säkerställa räddning och skydd.
