Att säga sin mening

En kvinna har kommit in med kramper från havandeskapsförgiftning och hon är redan satt på behandling. Jag går vidare in i ”the labour room”, (rummet där kvinnorna är innan det är dags att börja krysta) där det är full aktivitet – vi har åtta bäddar men 13 patienter.

I förlossningsrummen pågår fyra födslar samtidigt, det är en hektisk morgon, som nästan alltid.

Men ibland händer det (1 gång hittills under tiden jag varit här), att vi inte har så många patienter, bilden du ser här är från igår och visar labour room, då det var möjligt att fotografera utan att exponera patienter.

Då var det gott och fint att kunna sitta ner med barnmorskorna och i lugn och ro gå igenom olika frågor som alltid är på agendan.

Igår blev jag kontaktad av en av barnmorskorna som sa att hela teamet hade något de ville ta upp med mig, så de bad om en tid för samtal. Vi bestämde halv två på eftermiddagen. Jag trodde att en eller två barnmorskor skulle komma, men de kom i samlad trupp, (ca 10st) och jag frågade: ”Vem tar hand om patienterna??”. De hade ordnat så att en tog hand om förlossningsavdelningen och en om eftervården, som för dagen också hade ovanligt få patienter.

Så öppnade den de utsett som talesperson med att: ”Det är ju en av Läkare Utan Gränsers principer att man ska säga sin mening, eller hur, Mimansa?” Jag, som blir glad av den sortens initiativ, svarade leende ja på den frågan och väntade nyfiket på vad det hela skulle komma att handla om.

Jo, på morgonmötet denna morgon hade de fått höra att de inte skulle få behålla nycklarna till personalskåpen, och de förklarade intensivt för mig varför det var viktigt. Jag lovade att jag ska se vad jag kan göra åt den saken.

Sen efterfrågade de en vattenkokare till sitt rastrum, så att de kan koka te när de arbetar sina 15-timmars nattskift, vilket jag också lovade att försöka ordna. (Sjukhuset tillhandahåller sedan nyligen te för patienterna).

Efter detta väntade jag fortfarande på vad som skulle komma? Men det var det! För detta behövde de mobilisera sig så… Jag förstår att detta, att framföra en önskan till ”ledningen” inte är så lätt för dem. Jag tackade dem och lovade att återkomma inom en vecka med svar om dessa frågor – sen vandrade de tillbaka till sina uppgifter och jag till mina.

För övrigt har jag de senaste dagarna varit upptagen med att intervjua de barnmorskor som vi tagit fram från ansökningar och test, och vi har beslutat oss för vilka sju vi vill välkomna. Så nu har jag framför mig att planera träning i dagarna fem för dem. Träning som ska innehålla information om Läkare Utan Gränser som organisation, de protokoll som gäller för dem i deras arbete, som i många fall skiljer sig betydligt ifrån vad de är vana vid. De kommer att få såväl teoretisk träning som praktisk.  Det känns som en stor ynnest att få vara den som ”sätter agendan” för deras första arbete med oss och jag ser verkligen fram emot dessa dagar, jag vet att vi kommer att lära varandra mycket!