Hoppa till huvudinnehåll

Berörd, rikare och tacksam

Publicerad 20 oktober 2015
Eva och en stor del av det medicinska teamet som arbetar med tuberkulos.
Eva och en stor del av det medicinska teamet som arbetar med tuberkulos.
Foto: Privat

Nu är det dags att åka hem. Jag är berörd, jag är rikare och jag är tacksam. Det var ett vackert år i Tadjikistan. 

Dagar blev till veckor, veckor blev till månader och månaderna blev så småningom ett år. Tiden gick fort och plötsligt var det dags att både praktiskt och mentalt packa ihop året. Året har satt avtryck i tillvaron på många olika sätt; jag har fått många nya erfarenheter, lärt mig mycket nytt om resistent Tuberkulos och mött och blivit berörd av den vackra tadzjikiska kulturen. Det som gjort mest intryck är dock människorna jag mött.

Patienterna – dessa många gånger starka människor som hjältemodigt kämpar sig igenom sin långa behandling och som lever med konsekvenserna av tuberkulos så nära inpå. Nästan varenda gång vi fick ett nytt barn eller en ny ungdom in i programmet så avslöjade anamnesen att det fanns eller hade funnits en familjemedlem som var eller hade varit sjuk. Många gånger ”hade funnits” och ”hade varit” eftersom det vanliga var att familjemedlemmen hade dött av sjukdomen. En diagnos som därför hade en negativ klang för de flesta och som därmed slungade patienterna in i den hårda verkligheten, med frågor som; hur ska det gå för mig, kommer jag att överleva? Jag har sett patienter, inklusive små, små barn få en daglig intramuskulär injektion i 8-9 månader och svälja runt 15-20 tabletter dagligen, jag har sett dem kämpa med biverkningar som de borde slippa och jag har ofta undrat hur jag själv skulle ha orkat. Jag kommer själv från en fantastisk svensk sjukvård som jag vet hade gjort så mycket för att underlätta behandlingen för mig, i Tadzjikistan har jag sett en sjukvård som inte har samma inställning och samma möjligheter. Det berör och det ger många tankar kring den orättvisa värld som vi lever i. Det har gett mig mycket motivation i mitt arbete och jag har i alla frustrationer och utmaningar fortsatt att se framåt och vetat att det måste vara värt kampen. Alla små steg vi tar, hur små de än må vara, måste leda till något som är bättre för alla tappra barn med tuberkulos i Tadzjikistan. Med året bakom mig har det varit värt alla tårar och återkommande gastrit känningar. Det är ju för patienterna vi gör det vi gör, det kommer alltid att vara värt det.

De nationella kollegorna i MSF – Läkare utan gränser, och speciellt det medicinska teamet har också berört mig. De ger inte ett år av sitt liv till projektet, de ger många år. De står så mycket närmare patienterna än jag gjorde och dagligen möter de livsöden och patientfall som många gånger berör. De finns där när diagnosen ställs och behandlingen startas. De finns där genom alla upp- och nedturer och när biverkningar är övermäktiga, de motiverar och peppar och hittar nya strategier tillsammans med patienterna när de fastnat och inte orkar mer. De stöttar familjen och de firar många behandlings avslut. De ser också med jämna mellanrum behandlingar som inte fungerar och där vården tillslut måste övergå till palliativ vård. De finns fortfarande där, eftersom sjukvården i Tadzjikistan inte erbjuder patienter som inte kan botas något alls, så faller så mycket mer ansvar över på de nationella kollegorna i vårt team. De berörs och kämpar med hur de ska stötta patienter i dessa svåra situationer. Ofta hade vi samtal kring dessa patientfall på kontoret och tillsammans försökte vi resonera kring situationen och hur vi bäst kunde hjälpa patienterna. Mina kollegor ser verkligheten i vitögat lika mycket som jag, de vet liksom jag att det alltid finns en liten risk att vi själva smittas och kan en dag vara en av patienterna. Även om risken är otroligt liten, så finns den där. Trots det står de kvar, de tar risken för att göra skillnad. De ger inte bara ett år av sitt liv, de ger många år. Jag beundrar dem och jag beundrar det arbete de gör.

Jag är berörd, jag är rikare och jag är tacksam. Det var ett vackert år i Tadjikistan. Tack till er alla som varit med mig på resan, den pepp och uppmuntran jag fått från folk härhemma har betytt mycket, speciellt de mer jobbiga dagarna när tvivel infunnit sig och energin varit som bortblåst.

Nu åker jag hem till svensk sjukvård för ett tag, så får vi se vad framtiden bär med sig av nya utmaningar.