Det är en utmaning att upprätthålla vård till tuberkulossjuka under coronapandemin. Det berättar Jeanette Olsson, nyligen hemkommen efter ett år som landsansvarig för Läkare Utan Gränser i Tadzjikistan. Där behandlar vi barn och ungdomar med läkemedelsresistent tuberkulos. När covid-19 spred sig i landet uppstod luckor i tuberkulosvården.
Tadzjikistan är ett av de länder i världen som har högst andel invånare med läkemedelsresistent tuberkulos, enligt världshälsoorganisationen WHO. Läkare Utan Gränser driver sedan flera år tillbaka ett projekt i huvudstaden Dushanbe som riktar sig till barn och ungdomar som insjuknat i den svåra infektionssjukdomen. Även familjemedlemmar till barn som testar positivt för tuberkulos får behandling.
Efter att coronapandemin bröt ut i landet i april, har antalet personer som diagnostiserats med tuberkulos minskat. Därmed har färre personer startat behandling hos oss, bland annat för att smittspårningen inte fungerat lika bra.
– Våra medarbetare brukar åka ut till familjerna när ett barn har diagnostiserats med läkemedelsresistent tuberkulos. De informerar hela familjen om symtom och ber potentiellt smittade personer att söka vård för att testa sig. När pandemin kom fick vi göra allt detta per telefon istället, förklarar Jeanette Olsson.
”Då är risken större att de smittar andra”
När hembesöken inte kunde genomföras upptäcktes inte lika många potentiella tbc-fall. Vårt team i Dushanbe upptäckte i genomsnitt bara ett nytt tuberkulosfall i månaden, istället för tre till fyra som tidigare.
– Det är såklart ett stort problem, eftersom människor då går omkring utan att veta om att de har infektionen och successivt blir sjukare. Då är risken också större att de smittar andra, säger Jeanette Olsson.
Behandlingen av resistent tuberkulos är utdragen. Den tar sex till nio månader, ibland längre, och det är mycket viktigt att patienterna inte hoppar av behandlingen – annars finns det risk att resistensen utvidgas mot fler typer av antibiotika. Just för barn och ungdomar kan det vara extra svårt att hålla ut med behandlingen så länge och psykosocialt stöd är viktigt.
– Vanligtvis åker våra medarbetare hem till familjerna för att motivera barnen att ta sin antibiotikakur och andra mediciner. Men även detta fick ske på telefon och det var såklart mycket svårare att ha en god kontakt med patienterna, säger Jeanette Olsson.
Sjukvårdssystemet i Tadzjikistan överbelastat
I slutet på augusti kunde våra team återuppta hembesöken efter att ha anpassat aktiviteterna till den rådande pandemin, där den största utmaningen var att minska risken för att personalen skulle exponeras för covid-19.
– Vi försöker att ge vård med samma kvalitet och i samma utsträckning som innan covid-19. Men den stora frågan är hur den offentliga sjukvården i Tadzjikistan ska tackla tuberkulos, säger Jeanette Olsson.
Datan i den här artikeln är enbart hämtad från Läkare Utan Gränsers tbc-patienter, men liknade trender syns inte enbart i Tadjikistan, utan också internationellt.
Precis som i många andra låginkomstländer blev sjukvårdssystemet i Tadzjikistan överbelastat när det nya coronaviruset började spridas, och det fanns inte tillräckligt med resurser kvar för de nationella tuberkulosprogrammen. Många givarländer stöttar landet finansiellt, men stora delar av pengarna är öronmärkta för hanteringen av coronapandemin.
– Vi kommer först på sikt se vilka konsekvenser luckorna i smittspårningen och behandlingen har för tbc-patienter.
Läkare Utan Gränser vet dock av erfarenhet från tidigare epidemier och stora sjukdomsutbrott att det ofta är andra sjukdomar eller allvarliga hälsotillstånd. Under den stora ebolaepidemin i Västafrika 2014–2016 dog långt fler i andra sjukdomar än ebola. I Guinea fördubblades exempelvis dödligheten i tuberkulos.
