Läkaren Raquel Simakawa, som jobbar för Läkare Utan Gränser i ett akutboende i den brasilianska staden São Paulo, funderar på vilka de riktiga skurkarna är i kampen mot coronaviruset.
’Förlåt att jag ställer till med så mycket besvär för dig.’ Jag lutar mig över bordet för att kolla att jag verkligen uppfattat den försiktiga rösten bakom masken rätt. ’Förlåt att jag ställer till med så mycket besvär för dig.’ Jag drar hastigt efter andan när jag ser på mannen i 60-årsåldern med det pipande ljudet som hörs när någons syresättning är under 90 procent. Han har varit i det här tillståndet i tre dagar med flera turer till och från akutmottagningen. Gång på gång bemöttes han utan värdighet: en man som helt klart behövde läggas in, eller åtminstone få syrgas, skrevs ut från sjukhuset.
Mannen är en av över 50 patienter i ett av de akutboenden i São Paulo där jag jobbar som läkare. Det är utrymmen som skapats för att människor med misstänkt covid-19, med milda symptom, ska kunna isolera sig från andra.
Människor med lätta symptom instrueras att hålla sig isolerade hemma och söka vård vid tecken på att deras symptom förvärras, som de gjorde för min patient. Men de här rekommendationerna är svåra att följa om du är hemlös, om du sover på gatan eller på ett härbärge, som är fallet med över 24 000 människor i São Paulo.
Enligt den senaste folkräkningen, som genomfördes 2019, är 85 procent av stadens hemlösa män, mer än 65 procent är svarta, 46 procent är mellan 31 och 49 år gamla, och 386 hemlösa identifierar sig som transpersoner. Drogberoende och utbredd tuberkulos är bara två av de många svårigheter den här gruppen möter.