Just nu smittas mellan 15 000 och 30 000 människor av covid-19 varje dag i Brasilien och hundratals dör. Fler än 50 000 människor har avlidit i sjukdomen. Redan utsatta grupper, som hemlösa och fattiga boende i kåkstäder, är de som drabbas hårdast.
Läkaren Raquel Simakawa, som jobbar för Läkare Utan Gränser i ett akutboende i den brasilianska staden São Paulo, funderar på vilka de riktiga skurkarna är i kampen mot coronaviruset.
’Förlåt att jag ställer till med så mycket besvär för dig.’ Jag lutar mig över bordet för att kolla att jag verkligen uppfattat den försiktiga rösten bakom masken rätt. ’Förlåt att jag ställer till med så mycket besvär för dig.’ Jag drar hastigt efter andan när jag ser på mannen i 60-årsåldern med det pipande ljudet som hörs när någons syresättning är under 90 procent. Han har varit i det här tillståndet i tre dagar med flera turer till och från akutmottagningen. Gång på gång bemöttes han utan värdighet: en man som helt klart behövde läggas in, eller åtminstone få syrgas, skrevs ut från sjukhuset.
Mannen är en av över 50 patienter i ett av de akutboenden i São Paulo där jag jobbar som läkare. Det är utrymmen som skapats för att människor med misstänkt covid-19, med milda symptom, ska kunna isolera sig från andra.
Människor med lätta symptom instrueras att hålla sig isolerade hemma och söka vård vid tecken på att deras symptom förvärras, som de gjorde för min patient. Men de här rekommendationerna är svåra att följa om du är hemlös, om du sover på gatan eller på ett härbärge, som är fallet med över 24 000 människor i São Paulo.
Enligt den senaste folkräkningen, som genomfördes 2019, är 85 procent av stadens hemlösa män, mer än 65 procent är svarta, 46 procent är mellan 31 och 49 år gamla, och 386 hemlösa identifierar sig som transpersoner. Drogberoende och utbredd tuberkulos är bara två av de många svårigheter den här gruppen möter.
Rekommendationerna är svåra att följa av olika anledningar - det är omöjligt att isolera sig när man sover på gatan, eller på ett härbärge, eller i ett rum med fyra-fem andra eller ännu fler. Det finns också en grym ignorans och fördomar som den här gruppen – redan osynlig före pandemin – ofta bemöts med i sjukvården.
Det är inte covid-19 i sig som orsakat allt det här lidandet - viruset är inte den enda fienden att bekämpa vid frontlinjen, om man nu ska använda sig av de tveksamma analogier som görs till krig och superhjältar. Mannen jag har framför mig är ett levande bevis på att det finns andra skurkar här, som social och ekonomisk ojämlikhet. Hur är det möjligt att en äldre svart man, sjuk och hemlös, känner att han ställer till med ”problem” för sjukvårdspersonal som bara gör sitt jobb?
Situationen får mig att inse att vi, den medicinska personalen, inte borde vara ensamma vid den så kallade frontlinjen. Den riktiga frontlinjen borde bestå av hela världssamfundet som behöver skapa ett rättvisare och jämlikare samhälle för alla, utan att någon exkluderas.
Jag andas ut igen och försöker göra det tydligt för den här mannen – men kanske mer för mig själv än för honom – att den här vården är hans rättighet.
För att bemöta utbrottet av covid-19 i Brasilien stöttar team från Läkare Utan Gränser utsatta människor i São Paulo, såsom hemlösa, äldre som bor på vårdhem, de som bor i fattiga områden, missbrukare och tonåringar i ungdomsfängelser. Vi deltar i hälsofrämjande aktiviteter, och utför screening och medicinska konsultationer för att identifiera smittade och slussa patienter med allvarliga symptom vidare till sjukhus.
