Brev från inbördeskrigets Jemen

Kirurgen Hella Hultin rapporterar från krigets Jemen

Även om det för tillfället inte pågår regelrätta strider just i Aden, söker patienter med skottskador varje dag.  Traumasjukhuset i Aden är just nu det enda fungerande allmäna sjukhuset och många transporteras långväga för att nå oss. I Jemen har de flesta ett eller flera vapen, man brukar säga att det finns fler Kalashnikovs än invånare i detta land.

Läget är lugnt men spänt och skottlossning hörs ofta utanför.

På sjukhuset har vi en akutmottagning, en operationsavdelning och vårdavdelningar, samt också en liten intensivvårdsavdelning.

Samma dag som jag började arbeta här kom en ung man in med ambulans. Han hade hittats utomhus med en skada i huvudet, sannolikt hade han blivit skjuten, men inga vittnen fanns. Han var medvetslös och kunde alltså varken uppge sitt namn eller vad som hade hänt honom. Han hade hittats i ett område i Aden där många somaliska flyktingar bor, varför vi gissade att han kanske var från Somalia. Vi kallade honom ”Ali” i vår journal, och gissade att han var ca 15 år.

Personalen skötte om honom på avdelningen, men det var inte mycket annat vi kunde göra. Vår röntgenapparat har varit trasig en längre tid, och reservdelarna vi beställt var försenade. Idag, när jag skriver detta, har vi äntligen fått låna en portabel röntgenapparat från ett annat sjukhus, men när ”Ali” kom stod vi utan röntgenmöjlighet.

Ali fortsatte att vara medvetslös i flera dagar, men en dag under min rond slog han plötsligt upp ögonen. En sådan konstig känsla när han plötslig tittade rakt på mig!

När personalen pratade med honom och ställde frågor såg han bara oförstående på dem, men när vi använde kroppsspråk och bad honom böja och sträcka på armar och ben försökte han härma oss. Helt klart var att han inte förstår arabiska. De i personalen som talar andra språk försökte kommunicera, men utan resultat. Han såg inte ut som om han förstod. Vi hade redan tidigare insett att han inte kunde röra på sin högra kroppshalva.

Ingen har frågat efter honom under den tid han varit här, det känns som om han är ensam i hela världen. Vi kan inte få fatt i hans familj för vi vet inte vem han är och vi kan inte ens undersöka hans skada.

Vår projektkoordinator Ann Marie från Kanada gjorde stora ansträngningar för att kunna förflytta honom till ett sjukhus med neurokirurgisk klinik, och lyckades verkligen hitta en sådan plats efter nära två veckor. Sen återstod bara att se vem som skulle betala för vården på det andra, privata sjukhuset.

Efter förhandlingar slutade det med att IOM, International Office of Migration, tar på sig betalningsansvaret för den fortsatta vården, och ”Ali” får slutligen flytta till ett sjukhus där han förhoppningsvis kan få den hjälp han behöver.

De allra flesta av våra patienter har krigsrelaterade skador, såsom skottskador, minskador eller skador från bombexplosioner.

Många gånger krävs amputation av en fot, ett ben eller en arm för att rädda patienten, som i 99 procent av fallen är en man. Det är tragiskt att se en lång rad med unga män som alla saknar en fot eller ett ben.

Men ibland dyker det upp en solskenshistoria mitt i eländet - lille Ahmed, 3 år, kom in efter en trafikolycka. Han hade gått i mörkret längs vägkanten med sin storasyster när en bil körde på dem. Det var bilföraren själv som förtvivlad lämnade av barnen på akutmottagningen. Ingen av dem kunde först uppge varken namn eller adress och det tog en bra stund att få tag i föräldrarna till barnen.

Till en början verkade gossen inte så allvarligt skadad, men när akutläkaren fått av honom den lilla skjortan såg man ett stort sår nedtill på magen, där delar av tarmen hängde ut. Min jemenitiske kollega Dr Moukthar och jag opererade honom tillsammans. Mirakulöst nog hittade vi inga andra skador, tarmen var hel och efter en stund kunde vi sy ihop gossen igen.

Nästa morgon har han ont och gråter trots smärtlindring, men nu är hans mamma där och kan trösta. Han kommer snabbt på benen och kan åka hem efter ett par dagar.

Under hela vårdtiden leker både han och de andra barnpatienterna intensivt med sina mycket verklighetstrogna leksaksvapen av plast. De tjuter och blinkar och piper. Det gör mig faktiskt lite illamående att se. / Hella Hultin