Shroq Saeed är läkare och medicinskt ansvarig i ett av våra projekt i Jemen. Här berättar hon hur det är att leva och arbeta i ett land som har drabbats hårt av flera års krig och stridigheter.
Med ett hjärta fullt av drömmar tog jag min läkarexamen 2015 i Jemens vackra region Taiz. Jag hade gjort alla mina planer för livet som väntade; från att lära mig engelska till att åka utomlands för en forskarutbildning. Men livet hade andra planer.
En eftermiddag i mars 2015 såg vi plötslig hur Taiz förändrades. Soldater tog sig in i staden, flygbombningar började och gatorna i Taiz förvandlades till en stridszon.
Den kvällen tillbringade jag hela natten med att skrika och gråta samtidigt som dörrarna och fönstren i mitt hus förstördes av bomberna. Vid den tidpunkten var jag gravid i åttonde månaden med mitt första barn. Vi tillbringade dagarna gömda hemma. Jag nådde min tionde graviditetsmånad utan att förlossningen hade startat. Läkarna kunde inte hitta någon fysisk orsak till den långvariga graviditeten förutom rädslan, traumat och stressen jag genomgick.
Jag födde äntligen mitt barn genom kejsarsnitt efter 44 veckors graviditet. Det var brist på syrgas och medicinsk utrustning i staden på grund av kriget. Läkarna hade flytt och många sjukhus var stängda.
Jag minns att jag blev inlagd på sjukhus efter kejsarsnittet, och medan jag var där ven kulor genom fönstren i mitt rum. Min mamma gömde sig med min nyfödda son på toaletten. Men jag kunde inte förflytta mig en centimeter på grund av smärtan efter operationen. När jag öppnade ögonen fanns det märken på väggarna i sjukhusrummet efter kulorna, och jag undrade om jag hade blivit träffad. Lyckligtvis hade jag inte det.
De intensiva striderna i Taiz fortsatte och livet stod stilla i månader. I maj 2016 flyttade jag till området al-Houban i Taiz där det var relativt säkrare. Jag började arbeta med Läkare Utan Gränser och försökte gå vidare med mitt liv. Min son bodde hos min mamma i Taiz City, men jag kunde bara besöka honom en gång var tredje månad eftersom resan mellan Taiz City och al-Houban var mycket farlig. Jag minns att jag kände mig hjälplös och eländig när jag sa adjö till min son. Men det var viktigt för mig att arbeta som läkare och tjäna pengar.
I dag delas Taiz av en aktiv frontlinje. Området al-Houban kontrolleras av Ansar Allahs styrkor medan Taiz City kontrolleras av den internationellt erkända regeringen i Jemen. Människor som bor på de olika sidorna av frontlinjen var en gång del av samma stad. De har vänner och släktingar på andra sidan. Men landminor och prickskyttar har gjort det omöjligt för dem att korsa frontlinjen.
Förut tog det ungefär tio minuter att åka med bil från Taiz City till al-Houban. Nu tar det sex timmar att köra på farliga bergsvägar för att komma till andra sidan. Vi kan bokstavligen se våra vänners hus från taket, men vi kan inte gå dit. Muren av landminor och prickskyttar stoppar oss.
Nu bor jag med mina två barn och arbetar med Läkare Utan Gränser i Taiz City. Jag tycker synd om barnen. Jag kan inte ta med dem ut på en promenad eller till en park för att leka. Osäkerheten i området håller oss som gisslan. Jag är rädd att de skulle kidnappas eller att en förlupen kula skulle träffa dem om jag låter dem gå ut på gatan.
Människorna i Taiz betalar ett högt pris för ett krig som de inte har något att göra med. Livet är svårt här, det är en enorm inflation och nödvändigheter som el, vatten och sjukvård är inte tillgängliga för många. Människor i Taiz mår psykiskt dåligt. Det är lätt att gissa varför. De känner sig osäkra hela tiden, de inte har några ekonomiska möjligheter eller något hopp om en bättre framtid.
Människorna här har förlorat hoppet, man ser inget slut på konflikten inom en snar framtid. Men jag är beslutsam och känner mig optimistisk om att jag kommer att lyckas och att mina barn kommer att få en bättre framtid. Jag eftersträvar fortfarande mina drömmar, men jag känner att jag trycker på en dörr som inte viker.
