Gynekologen och överläkaren Charlotta Grunewald beskriver arbetet på en förlossningsavdelning i Khamer, Jemen. I den första delen av hennes blogg berättar hon om hur hon mötte kvinnor som färdats i timmar för att ta sig till sjukhuset och vars kroppar är sargade av många barnafödslar och näringsbrist.
Vägen till Khamer
Efter flera månaders förberedelser och väntan på visum började resan till Jemen. Många av mina vänner, kollegor och anhöriga uttryckte oro innan jag åkte. De vet att Jemen är ett land i krig och att det inträffar allvarliga incidenter då och då. Jag har svårt att förklara det själv, men min önskan om att få åka på ännu ett uppdrag för Läkare Utan Gränser har varit stark. Jag tror det är både en önskan om att ”göra nytta” men även att utmana mig själv och testa mina gränser. Min familj förstår detta bäst av alla och de har stöttat mig i beslutet att åka.
Det tog fem dagar att komma hit, först via Doha till Djibouti. Därifrån i ett litet flygplan, tillsammans med andra från Läkare Utan Gränser, över Röda havet till den jemenitiska hamnstaden Aden. Där var det dags att byta om till en lånad abaya, en lång, heltäckande och löst sittande klänning, och en sjal som nogsamt döljer varje hårstrå. En flygresa till, först över ökenlandskap, sedan berg. Beige-grå berg utan grönska, små glest utspridda byar på bergsplatåer och i dalgångar, slingrande serpentinvägar. Man förstår att det här är ett svårintaget land. Sedan landade vi i Sanaa.
Jemens historia är komplicerad och fylld av krig och konflikter, inte minst under det senaste decenniet. Landet är nu uppdelat mellan gruppen Ansar Allah och regeringen som kontrollerar olika delar.
FN beskriver Jemen som 2019 års största humanitära katastrof, med mer än 80 procent av landets 24 miljoner människor i direkt behov av humanitär hjälp. 2017 hade man flera stora kolerautbrott, bland annat i Amran-provinsen, där Khameer ligger. Läkare Utan Gränser driver ett tiotal sjukvårdsprojekt i landet, från norr till söder.
I Sanaa blev jag briefad inför mitt uppdrag och ett budskap bar jag särskilt med mig därifrån: för att arbeta i Jemen behöver man flexibilitet, kulturell känslighet och envishet. Detta har visat sig vara så sant, så sant.
Dagen därpå var det dags att åka till Khameer, en bilresa på två-tre timmar. Vi stannade vid minst tio kontroller, där chauffören visade upp en massa dokument och bagaget kollades innan vi fick fortsätta. Chauffören rattade skickligt den stora pickupen, en prestation på vägarna som mestadels är i dåligt skick. Där vägarna är något bredare kör man precis hur som helst, i alla riktningar. Det sägs att trafiken är den i särklass största faran i landet, värre än bomber och annat krigsrelaterat. Tiggande kvinnor sitter ibland mitt i vägen, ofta tillsammans med sina små barn. Längs vägarna ser man ofattbara skräphögar. Vi åkte längs en högplatå och sedan högre upp i bergen. De enda odlingar jag såg var khatodlingar. Det är en viktig inkomstkälla här.
Khameer, som ligger på 2 400 meters höjd över havet, är en stor by med hus byggda i gulbeige sten eller lera och små gränder. Det finns en livfull affärsgata där man säljer och tillverkar allt man kan tänka sig, trafikerad av illa åtgångna fordon. Kriget har satt sina tydliga spår här. ”Allt som kan bombas har redan bombats” svarade en kollega på frågan om risken för nya attacker. Huset där Läkare Utan Gränsers personal bor ligger på en bakgata, bakom stora järndörrar.
På förlossningen
Sjukhuset, Al Salaam, ligger tio minuters promenad bort. Läkare Utan Gränser har funnits här i tio år och organisationen är välkänd och accepterad, vilket är en viktig framgångsfaktor. Sjukhuset drivs i samarbete med hälsoministeriet. Det finns 109 vårdplatser och avdelningar för kirurgi, barnmedicin, och förlossningsvård - allt helt uppdelat mellan män och kvinnor. Vården är gratis för alla patienter. 2019 föddes 2 784 barn här, varav fem procent med kejsarsnitt. Dessutom tar man hand om ett stort antal kvinnor med missfall och en del med utomkvedshavandeskap eller andra akuta tillstånd.
Andelen komplicerade fall, liksom antalet dödfödda barn och barn med svåra missbildningar är mycket högre här än i Sverige. De flesta föder fortfarande hemma och de som tar sig hit har ofta något problem. Närings- och blodbristen hos kvinnorna är påtaglig och många är mycket magra. Många föder otroligt många barn och med det ökar andelen komplikationer.
Hashima, en kortvuxen kvinna som genomgått fyra kejsarsnitt tidigare, kom in med värkar i fullgången graviditet. Det här är hennes tionde graviditet. Hon har haft tre missfall och fött sex barn, varav tre döda. Rutinen här är att inte utföra planerade kejsarsnitt, även om det, som i detta fall är klart medicinskt motiverat. Hela sjukhuset är inriktat på akut omhändertagande och det finns inte utrymme för planerade operationer. Fler och fler önskar kejsarsnitt (utan medicinsk indikation), precis som i Sverige, men vi säger benhårt nej.
Med tanke på risken för att livmodern skulle brista beslutade vi oss snabbt för att göra ett akut kejsarsnitt. Det är barnmorskornas uppgift att få tag på maken för att få tillstånd vid alla typer av ingrepp. Det behövs även för sådant som en blodtransfusion eller inför en sugklocka. Barnmorskan försökte febrilt att få tag på maken, som inte svarade på sin mobil. Tiden gick, patienten fördes in på operationsavdelningen och jag räknade till tio grönklädda personer som stod runt omkring, livligt engagerade i frågan. fick man tag på maken som, till allas vår glädje, samtyckte. Operationen gick bra, livmoderväggen var tunn som ett löv men hade inte brustit. Både vi och Hashima kände oss nöjda. Två dygn senare skrev vi ut henne. Hon kysste mina händer och såg strålande lycklig ut.
Min huvudsakliga uppgift är att följa den lokalanställda gynekologen som jobbar 15 dagar i sträck, dygnet runt vid behov och sedan byts av. Tanken är att jag ska stötta, uppdatera och vid behov lära henne saker som hon behöver. Nackdelen med det här upplägget är att jag är helt beroende av min kollegas översättning från arabiska till engelska. Ingen av barnmorskorna, eller patienterna, talar engelska. Men bortsett från det så känns det meningsfullt. Varje eftermiddag håller jag en undervisningstimme med gynekologen och barnmorskorna, med innehåll utifrån deras önskemål.
Läs del två av Charlottas blogg här.
