Gynekologen och överläkaren Charlotta Grunewald beskriver arbetet på en förlossningsavdelning i Khamer, Jemen. I den andra delen av hennes blogg beskriver hon konsekvenserna av att arbeta ett land utan fungerande ledarskap, med korruption i alla led.
Läs del 1 av Charlottas blogg här.
Barnmorskorna är väldigt kompetenta. De handlägger självständigt missfall, sätesförlossningar, lösning av moderkakan, med mera. Och de vill lära sig ännu mer. Så vi tränar på akuta förlossningssituationer och går igenom Läkare Utan Gränsers riktlinjer för havandeskapsförgiftning, hur en avstannad förlossning ska skötas, sätesförlossning, stor blödning och annat. Alla vill vara med, de kommer till och med hemifrån bara för att delta. Det känns så roligt!
All kvinnlig personal på sjukhuset bär heltäckande kläder inklusive slöja, niqab. Så fort en man närmar sig drar de ner tyget för ögonen. Näsa och mun är redan täckt av en niqab. Inom slutna väggar är det en fin gemenskap. Mycket prat och skratt! Varje förmiddag dukas det upp fika på förlossningens expedition. Alla bidrar med färskt, hembakt pitabröd som doppas i röror av bönor, linser eller tomater. Mycket gott! Till detta dricks ”kaffe” gjort av kaffebönans skal med mycket socker.
De flesta kvinnor som kommer till sjukhuset föder snabbt och okomplicerat. Man använder som regel ingen smärtlindring. Många verkar tolerera detta, men inte alla. Jag ömmade för en 15-årig flicka som hade svåra smärtor under förlossningens öppningsskede. Hon vred och vände sig på britsen, skrek och grät. Det var svårt att se. Hon fick det som finns att ge, Alvedon och Tramadol. Det verkade hjälpa något och hon födde sitt barn utan komplikationer. Hon gifte sig som 12-åring, vilket är vanligt här. Hon är fortfarande själv ett barn.
Läkare Utan Gränser stödjer också verksamheten vid ett bassjukhus i Huth, 45 minuter härifrån. En ambulans är stationerad där för transporter till Khamer vid behov. Ett nytt projekt har nyligen startat för att underlätta för gravida att ta sig till sjukhuset, vilket annars är ett stort problem. Bensinen är dyr och många har varken råd eller möjlighet att ta sig hit. Allvarliga komplikationer till följd av dröjsmål är vanliga. Läkare Utan Gränser upprättar avtal med lokala barnmorskor i regionen, som kan remittera patienter med komplikationer genom att sjukhuset står för transportkostnaden.
En del patienter hinner ändå inte till sjukhuset i tid. Som kvinnan som kom långt bortifrån och födde sitt tolfte barn på väg till bassjukhuset i Huth. Hon hann blöda ordentligt och var i chocktillstånd när hon kom dit. Det är svårt för livmodern att dra ihop sig när man fött många barn. Hon borde ha uppmanats att komma i tid för att föda på sjukhus. Kanske visste hon det, men hann inte. Barnet var för tidigt fött och dödfött. I Huth gav de henne intravenös vätska och livmodersammandragande medel och skickade henne hit i ambulans. Här fick hon blod och tillfrisknade. Hon räddades till livet, tack vare Läkare Utan Gränser.
Havandeskapsförgiftning är mycket vanligt. Behandlingen är precis densamma som det vi gör i Sverige. Enligt min gynekologkollega har de haft sju fall av eklampsi (generella kramper) de senaste två veckorna. En remitterades vidare till Sanaa, resten återhämtade sig.
Karima, 35 år, har fött sex levande och två döda barn. Hon kommer in framåt kvällen efter att ha haft värkar sedan morgonen. Barnets ena arm trängde ut ur vagina redan mitt på dagen. Hon bor långt borta och först sex timmar senare kommer hon hit. Detta kallas ”försummat tvärläge” och är vanligast hos de med många födslar. Barnet var dött. För att bespara henne ett kejsarsnitt tog vi henne till operationsavdelningen. Den är mycket välfungerande, ren och fin och med kompetent personal. Hon fick en ryggbedövning och sedan lyckades vi med förenade krafter lyfta ut barnet genom att ta tag i ena foten och dra ut kroppen. Det kändes bra. Hon kunde skrivas ut dagen därpå.
En annorlunda ceremoni
På akutmottagningen inträffade en allvarlig händelse. Det kom in flera svårt skadade från en trafikolycka med en minibuss. Tre hade dött, två små barn och chauffören. Som alltid vid den här typen av händelse samlades många människor, många upprörda och agiterade. Plötsligt blev det slagsmål, där två män slog ner en av läkarna. Ingen förstod riktigt varför. Läkaren och några andra som försökte ingripa blev skadade, läkaren mest allvarligt. De båda männen omhändertogs av polis och sjukhuset stängde portarna ett tag tills man fått läget under kontroll.
En vecka senare annonserades en ceremoni för att be om ursäkt utanför sjukhusets entré. All personal som kunde komma loss samlades och väntade på en delegation från de båda männens by. Efter en stund kom först en liten lastbil med en ko på flaket, därefter ett 50-tal män i sina traditionsenliga kläder: kaftaner, turban virad runt huvudet och kniv i skärp kring magen. De sjöng en sång och skanderade sedan ”förlåt oss, förlåt oss”. Kon drogs ner från flaket, byäldsten steg fram och höll ett kort tal där han bad om ursäkt för det inträffade. Han sa att det var en olyckshändelse som hela byn beklagade och som aldrig ska upprepas. Kon överlämnades till sjukhuschefen som ett bevis för byns uppriktiga önskan om förlåtelse. Sedan gick byns ledande representanter tillsammans med sjukhusledningen in i ett rum där ursäkten upprepades och där Läkare Utan Gränsers projektledare svarade med att säga att ”vi accepterar er ursäkt, men om det händer igen ser vi oss tvungna att dra oss tillbaka från sjukhuset.” Jag blev tagen av ceremonin. Det kändes så seriöst och uppriktigt. Några sade cyniskt att ”när någon dödas gör de samma sak, sen är allt ur världen”. I ett land utan fungerande ledarskap, med korruption i alla led, inte minst inom rättsväsendet, är det inte svårt att förstå att människor håller sig till sina gamla traditionella sätt att lösa konflikter.
Fritiden tillbringar jag mest i Läkare Utan Gränsers hus. Vi har gjort en väldigt trevlig utflykt, till en gammal slottsruin med fantastisk utsikt över berg- och dalgångar. Mina kollegor här från hela världen (Japan, Australien, Frankrike, Kenya, Kamerun) är väldigt sympatiska och vi tillbringar kvällarna tillsammans i vårt lilla allrum. Vi pratar om allt möjligt, skrattar mycket och hjälps åt med det mesta. Några av oss har börjat göra yoga tillsammans, det är skönt. Annars blir det inte så mycket rörelse.
Det finns så mycket att berätta så det är svårt att sluta skriva. Jag är glad över att vara här och stolt över att arbeta för Läkare Utan Gränser, som jag tycker är en fantastisk organisation som gör så mycket nytta på så många ställen i världen. Jag hoppas jag kan inspirera några av er som läser detta att ta klivet och våga åka på ett uppdrag. Jag lovar – det ångrar man aldrig!
