Stängda landgränser riskerar att hindra flödet av utrustning och personal till de mest drabbade områdena. Men det nya coronaviruset bryr sig inte om några gränser och på samma sätt måste vår solidaritet sträcka sig över nationsgränserna.
Det nya coronaviruset, som orsakar sjukdomen covid-19, sprids som en löpeld över världen. Pandemin påverkar oss alla – men konsekvenserna blir som mest förödande i redan utsatta områden. För människor som drabbas av krig, våld och fattigdom. För de som inte kan bunkra matvaror eftersom de i nuläget inte ens vet om de har mat nog för dagen. För de som är fast i konfliktzoner under bombning och belägring. Och för de som lever tätt på mycket små utrymmen i flyktingläger eller slumområden med dålig eller ingen tillgång till rent vatten.
Hur ska du tvätta händerna regelbundet om du inte har tillgång till rinnande vatten eller tvål? Hur ska du kunna isolera dig om du bor i ett slumområde eller ett flyktingläger? Hur ska du kunna sluta korsa landsgränser om du flyr från krig?
I många av de runt 70 länder där vi arbetar är hälso- och sjukvårdssystemen sköra eller saknas nästan helt. På många platser är kapaciteten vad gäller intensivvård ytterst begränsad, vilket gör det är mycket svårt att hantera ett stort antal patienter med covid-19.
Det gäller länder där det pågår väpnade konflikter eller där tidigare kriser har lett till att sjukvården i det närmaste kollapsat, som Centralafrikanska republiken och Jemen, men även i överfulla flyktingläger där människor lever på varandra.
I vissa delar av Morialägret på den grekiska ön Lesbos finns det en vattenkälla för 1 300 personer. Familjer på fem-sex personer delar på ett utrymme inte större än tre kvadratmeter. Människorna som lever i Morialägret och andra flyktingläger världen över utsätts för många riskfaktorer som kan göra dem sjuka och bidra till att smittsamma sjukdomar sprids.
Om viruset bryter ut i ett läger som Moria är det omöjligt att hålla det i schack. Att evakuera människorna därifrån är nu viktigare än någonsin. Det betyder inte att skicka människor tillbaka till länder som Syrien där krig fortfarande rasar. Det innebär att hitta ett sätt att integrera människor i samhällen där de kan vidta smittskyddsåtgärder som ”social distansering” och självisolering.
De stängda landgränserna riskerar att hindra flödet av utrustning och personal till de mest drabbade områdena. Men det nya coronaviruset bryr sig inte om några gränser och på samma sätt måste vår solidaritet sträcka sig över nationsgränserna.
Vi har startat insatser för att bekämpa covid-19 i ett flertal länder världen över, bland annat i Italien och Spanien. Vi möter stora utmaningar i att skicka personal och skyddsutrustning till de insatserna, men också till redan humanitära kriser som det stora mässlingsutbrottet i Kongo-Kinshasa och konfliktområden som Centralafrikanska republiken, där covid-19 utgör ytterligare ett hot mot människors överlevnad.
I det nuvarande krisläget kan inget land hantera situationen på egen hand. Både inom och utanför EU måste resurser fördelas så att de platser där pandemin härjar som värst prioriteras. Utöver ökad produktion kräver vi att regeringar undviker lagerhållning av de tillgängliga förråden och säkerställer att både utrustning och medicinsk personal kan skickas till de största oroshärdarna. Hjälp måste erbjudas över gränser för att skydda dem som står i främsta ledet i kampen mot viruset.
Detta är nödvändigt för att få kontroll på pandemin och minimera antalet dödsfall, både när det gäller patienter med covid-19 och andra skadade och sjuka i behov av livräddande vård.
Oliver Schulz, generalsekreterare Läkare Utan Gränser Sverige.
Artikeln publicerades i Svenska Dagbladet den 28 mars 2020
