Dags för avfärd igen
Jag sitter i ännu en flygstol blickande ut över ett hav av moln. På väg bort. På väg till. Svårt att samla tankarna. Denna resa känns annorlunda. På något sätt som vardag. Jag är på väg till Jordanien och mitt tredje uppdrag för Läkare Utan Gränser.
För drygt nio år sedan reste jag igenom den här staden tillsammans med min pappa. Vi reste landvägen från Istanbul till Kairo, genom Libanon, Syrien och Jordanien och gick från att vara fader och son, till att bli som bröder. Denna resa, tillsammans med platsen jag skapades på, har format mig till den man jag är idag. 1985 arbetade min kära mor i ett palestinskt flyktingläger som heter Beddawi i norra Libanon, där skapades jag. Min käre far kom först och hälsade och återvände sedan flertalet gånger för att dokumentera palestiniernas vardag som fotograf, i framförallt i lägren Beddawi och Nahr el Bared, under det långa inbördeskrig som pågick. Deras arbete och berättelser har tillsammans med den resan präglat mig enormt. Att arbeta i regionen har länge varit en dröm och nu går den i uppfyllelse.
För nio år sedan var jag turist och idag är jag här för att starta en klinik för syriska flyktingar. Detta projekt är någonting helt nytt för Läkare Utan Gränser. Vi brukar syssla med barn och mödravård, krigskirurgi och infektionssjukdomar som hiv och tuberkulos. Nu ska vi starta en klinik som ska ta hand om kroniska sjukdomar som diabetes, kronisk obstruktiv lungsjukdom, astma och hjärtsjukdomar. Varför då kanske ni frågar er? Syrien var innan kriget bröt ut ett land med hög kvalité på sjukvård och ett land där ca 77 procent av människor som dog gjorde det av diabetes och hjärtsjukdomar, precis som i Sverige. Vi som organisation måste anpassa oss till verkligheten omkring oss.
Jag är på väg till Irbid. En stor stad i norra Jordanien som tagit emot ca 100 000 människor som flytt sina hem i Syrien. Jordaniens sjukvårdssystem är överbelastat och många av dessa människor har därför inte tillgång till sina vanliga mediciner, måste vänta länge på vård eller är inte registrerade flyktingar och måste betala för att uppsöka vård, vilket inte alltid är möjligt. Människor med kroniska sjukdomar behöver kontinuerlig vård och läkemedelsbehandling. Utan det skapas ett enormt lidande. Dessa livsstilssjukdomar glöms ofta bort i skuggan av bomber och skottskador, men de skördar ofta fler offer.
Jag landar i Amman där koordineringsteamet sitter för Läkare Utan Gränsers projekt i Turkiet, Irak, Jordanien och det lilla vi kan göra i Syrien. Människor med skrämmande mycket kunskap och erfarenheter från konflikter och lidande över hela världen de senaste två decennierna. Jag ska suga åt mig så mycket jag kan under dagarna här innan jag reser vidare norrut till ett tomt kontor och för att starta planerandet av kliniken.
Hoppas du vill följa med på resan!
