Det här är historien om läkaren Rasheed Fakhris outforskade resa med Läkare Utan Gränser, där hans hängivenhet och passion kommit att spela en avgörande roll i arbetet med att återbygga liv mitt i kaoset av Iraks efterkrigstid.
En läkande resa tar form
Min resa med Läkare Utan Gränser började 2006, men Läkare Utan Gränsers åtagande i Irak kan spåras tillbaka till 1988, när de utökade sitt stöd efter Irak-Iran kriget, och senare 1991 under Gulfkriget.
Irakkriget 2003 kantades av utbrett våld, förstörelse och interna tvångsförflyttningar i landet. Trots att kriget inte blev långvarit har decennierna efteråt varit mycket turbulenta och våldsamma. Som så många andra irakier, kände även jag mig tvingad att lämna Irak för att söka säkerhet.
Min kollega, Marie-Helen Jouve, besökte Irak 19 år efter att hon först var verksam i landet. Hon minns den enorma oordningen efter det första flyganfallet. ”Det var en känsla av totalt kaos för oss”, säger hon. ”Vi visste att vi behövde göra någonting, men tyngden av kriget och osäkerheten av vad som låg framför oss lamslog oss.” Hennes team, placerade i Baghdad, fattade det kollektiva beslutet att stanna och hjälpa de krigsskadade, och bära vittnesmål om kriget som utspelade sig.
Säkerhetsläget fortsatte att försämras. Mot slutet av 2005, efter att min fru fött vår första dotter, blev det smärtsamt tydligt att det inte längre var säkert för mig att stanna i Irak. Medicinsk personal var ofta måltavla för attacker. Humanitära arbetare var heller inte immuna, vilket redan hade förorsakat Läkare Utan Gränser att lämna landet 2004. Jag lämnade min älskade familj, osäker på när vi skulle återförenas, och flyttade till Jordanien. Kort därefter, anslöt jag mig till Läkare Utan Gränser som kirurg i deras nystartade projekt i Amman.
Svårt skadade patienter och läkare som ansluter
I augusti 2006 tog vi emot vår första irakiska patient. Han var i ett hallucinogent tillstånd och ropade ”Var är Fransmännen?!”, med hänvisning till Läkare Utan Gränser. För mig, trots omständigheterna, var det de irakiska patienterna som honom som bar med sig en känsla av hemma för mig.
De kom från alla hörn av Irak, från Basra till Mosul, Najaf och bortom, med hjälp av irakiska läkarföreningar. Deras ansikten var märkta av trauman. Jag träffade personer som förlorat sin syn eller var brännskadade. Det fanns också föräldralösa barn som var svårt skadade. Allt eftersom säkerhetsläget fortsatte att försämras i Irak, reflekterade de svåra skadorna vi behandlade i Amman verkligheten som det irakiska folket utstod. Vissa patienter hade kvar material från bilexplosioner i kroppen. Vi kunde till och med urskilja typen och ursprunget av de vapen som orsakat skadorna baserat på skadornas natur.
Vi behandlade patienter som skadats av mindre oexploderade bomber som klusterbomber lämnat efter sig när det användes under kriget 2003. Trots att klusterbomber är förbjudna under internationell rätt tog vi emot patienter med dessa skador. Oskyldiga barn snubblade över dessa kvarlevor, i tron att de var harmlösa leksaker, och de fick skador för livet.
Patienter fortsatt strömma in till sjukhuset på grund av den eskalerande konflikten i Irak. Läkare som inte var anslutna till Läkare Utan Gränser började ansluta, däribland läkare från Irak och Jordanien. De erbjöd sin expertis och delade med sig av utrustning, utan att be om något i gengäld. Läkarna insåg allvaret i situationen och behovet att agera kollektivt. Under tiden fortsatte Läkare Utan Gränser att ge stöd på distans till irakiska sjukhus, trots en rad externa och interna utmaningar.
