I början av oktober bröt kraftiga striderna ut i och runt staden Lashkar Gah i södra Afghanistan. På sjukhuset Boost, där Läkare Utan Gränser arbetar, har många sårade människor tagits emot. Marianna Cortesi, sjukhuskoordinator, träffade två av dem som bad henne att berätta deras historia.
I mitten av oktober tog vi emot 52 skadade på sjukhuset - alla hade fruktansvärda berättelser om hur deras skador hade tillfogats dem. Två av dem bad mig att berätta deras historia. Utöver den medicinska vården de fick, känner jag ett lika stort ansvar för att se till så att deras röster blir hörda.
Jag satt med Safia* i morse. Hon visade fortfarande på en enorm styrka, trots hennes värkande och nu ihåliga mage som skulle bli en livslång påminnelse om barnet som sköts till döds i hennes livmoder. Liksom hennes obeskrivliga lidande efter det efterlängtade barn som hon nu förlorat.
Safia var gravid i sjunde månaden och hade väntat i fyra år på det som skulle bli hennes förstfödda. Hon var så glad över graviditeten, och sedan hon blev gravid hade hela familjen följt henne noggrant. Alla såg fram emot födseln. Det var så nära, så nära att de började lägga fram de små kläderna tills det var dags att välkomna den nya familjemedlemmen hem.
En söndag stod Safia utanför sitt hus och pratade. Dagen innan hade byborna hört striderna komma närmare. Och i dag än närmre. Plötsligt kände Safia en smärta. En förlupen kula hade träffat både Safia och hennes ofödda barn. Och där började deras resa. De skyndade i väg mot sjukhuset innan det skulle vara för sent. Men att ta sig fram fort och säkert är inte lätt runt Lashkar Gah och på grund av striderna behövde de ta en annan längre väg till traumasjukhuset.
Efter att ha rest i timmar hänvisades Safia de från den första vårdinrättningen vidare till provinssjukhuset Boost, som Läkare Utan Gränser stöttar. Det var så Safias och mina vägar korsades. Efter ett livräddande kejsarsnitt var läget stabil. Men hon förlorade sitt barn.
Dagen efter åkte familjen tillbaka till sin by för att begrava barnet - Safia stannade kvar hos oss för intensivvård. Under begravninsceremonin var familjen tvungna att fly från skottsalvor. De tog sig tillbaka till sjukhuset för att vänta på att Safia skulle bli utskriven.
Safias sorg gnager i mig – varken i livmodern eller i graven får hennes förstfödda frid.
Jag satt också ned med Zina* i morse, på den kirurgiska avdelningen. Hennes bröst var bandagerat. Också hon hade träffats av en förlupen kula. Den hade precis missat hennes åtta månader gamla bebis som hon satt och ammade. Medan Zina sökte vård var hon tvungen att lämna sitt lilla barn hemma med sitt andra barn, som fortfarande är liten. Jag tänker på det där, att lämna sitt barn hemma hos syskonet medan deras mamma vårdas för en skottskada.
När jag reste mig för att gå frågade hon mig, ”När kan jag åka hem? Jag måste mata min bebis. ”
Namnen har ändrats för att skydda patienterna.
***
Läkare Utan Gränser har fem projekt i lika många provinser i Afghanistan, med fokus på akutinsatser samt barn- och mödravård. Arbetet fortsätter och vi anpassar aktiviteterna till krisens utveckling och rådande humanitära behov.
