De oidentifierade på Libyens bårhus

”Misrata är djupt förankrad i historien. Staden är strategiskt belägen vid Medelhavet och är lika känd för sin stolthet och oberoende som för sina handelsmän, smugglare och pirater.

Det finns cirka 10 000 migranter i Misrata. De flesta är från Niger, Tchad eller Sudan och är ständigt rädda för att bli arresterade och utvisade. När de blir sjuka köper de billiga läkemedel på apoteket. När det handlar om mer allvarliga problem föredrar de att söka vård på de privata medicinska inrättningarna, trots att det dyrt. Där är man inte skyldig att rapportera om patienterna saknar rätt dokumentation.

Halvvägs mellan Misrata och Tripoli ligger ett interneringsläger. Situationen vi möttes av där var hemsk. 43 fångar, 39 av dem kvinnor från Egypten, Guinea, Niger eller Nigeria, hade varit där i en månad utan någon kontakt med omvärlden eller sina familjer.

De många döda migranterna utgör också ett problem

Rummen var små och smutsiga. När vi kom in i korridoren möttes vi av en stank och vi fick gå genom pölar av urin. Det fanns inga duschar och toaletterna gick inte att spola. Människorna var i genomsnitt 22 år gamla och nästan alla (93 procent) hade hälsoproblem. Andra icke-specifika sjukdomar berodde på känslomässiga trauman - eller det är åtminstone vad vi härledde från fångarnas nästan påtagliga rädsla och deras berättelser från sin flykt.

När vi nådde Tripoli förvånades jag över hur höga ruinerna i staden var.

De flesta som vill korsa Medelhavet är från Afrika söder om Sahara. De kommer från Nigeria som är fyllt av konflikter, Eritrea som styrs av en auktoritär regim, och Somalia som härjas av  inbördeskrig. Människor flyr norrut för att undkomma fattigdom och terror. Men för att nå den libyska kusten måste de passera genom Tchad och Niger, båda fattiga länder. Enligt Internationella migrationsorganisationen (IOM) reste över 300 000 människor den vägen förra året. Men det finns inga exakta siffror på hur många som har dött av hunger eller törst eller som fallit av en lastbil under resan. Enligt de flesta uppskattningar har minst lika många människor dött i öknen som drunknat i Medelhavet. Det är bara att statistiken över människor som drunknat är mer tillförlitlig.

De många döda migranterna utgör också ett problem. Vi besökte bårhus som var överfulla med oidentifierade lik som spolats upp på stränderna eller människor som helt enkelt dött på andra sätt. Många hade legat där i flera månader. Eftersom myndigheterna inte har resurser för att göra DNA-tester är det omöjligt att identifiera de döda och skicka hem dem eller begrava dem.”

– Tankred Stoebe, läkare som reste genom Libyen i januari.

Läs mer om vårt arbete i Tripoli.