Det mänskliga i att andas

Var trettionde sekund slutar hon pressa luft från blåsan in i pojken. Om bröstkorgen höjer och sänker sig tillräckligt många gånger av sig själv under de sju sekunderna hon gör uppehåll tar hon av masken från ansiktet och låter pojken fortsätta andas själv. Tills hon ser att bröstkorgen inte längre reser och sänker sig med den frekvens hon önskar, varpå hon återtar hans andning igen och hela proceduren börjar om.

Alla bebisar som ser dagens ljus byter från att leva i en varm, mörk bassäng med alla behov bekvämt levererade rakt in genom navelsträngen. Nedkomsten i en kall, ljus och snustorr miljö där du dessutom inte kan andas skulle få vem som helst att skrika. Så vi skriker, alltså andas vi. Problemet om du kommer ut ungefär två månader för tidigt är att du inte är beredd på någonting. Dina lungor vill inte öppnas, inte hålla sig öppna och allt som oftast glömmer du bort att andas helt och hållet. I Sverige hade du omedelbart lagts i en maskin som hjälper dig med andetagen, du hade fått de proteiner du saknar och övervakats minutiöst, och saken hade med stor sannolikhet varit biff.

Det är dygn tre i pojkens liv och han har kämpat som ett lejon att överleva med de ringa 1,6 kilo han hann bygga på sig innan han kom till världen, ungefär 8-10 veckor tidigare än tänkt. Vi har båda gjort vårt bästa. Han, genom att inte vara så knusslig kring det faktum att han saknar större delen av de ingredienser hans lungor behöver för att upprätthålla liv, han har helt enkelt andats ändå. Vi, genom att ge honom en smula syrgas för att hålla honom flytande, matning genom en slang ned i magen så att han slipper utmattningen av att äta och att så ofta som möjligt lägga honom till sin mammas bröst för att stimulera hela hans varelse att andas som han ska.

Men han börjar bli trött. Vi har ingen aning om hur det tunga arbetet att andas har påverkat hans kropp, vi vet ingenting om alla andra komplikationer som vi i Sverige med röntgen, ultraljud och blodprover skulle veta. Vi vet bara att han gör ett sisyfos-arbete och att det börjar bli för jobbigt.

När han första gången slutar andas i mer än tjugo sekunder får han en extra dos koffein-medicin och stimulans för att komma ihåg att andas och så kämpar han på igen. Efter en halvtimme händer samma sak och vi stimulerar igen, med god effekt. Men vid fjärde tillfället blir han inte bättre av bara stimulans. Så vi börjar ventilera, till en början en kortare stund och pojken tar sig. Stunderna som pojken behöver andningsstöd blir allteftersom längre och längre, stunderna med uppehåll blir kortare och kortare.

Nasreen har från och till hjälpt honom att andas i mer än sex timmar. Nu orkar han knappt alls själv. Hoppet om att pojken skall kunna fortsätta andas själv är litet, men vid liv. Hon fortsätter en liten, liten stund till.