Hej, Mimansa! Vad gjorde du på Medelhavet?

– Jag jobbade på Läkare Utan Gränsers sök- och räddningsfartyg Ocean Viking. Som medicinskt ansvarig hade jag hand om omvårdnaden av människorna vi räddade. Det kunde handla om akuta fysiska tillstånd som hjärtstopp, men också om att människor var chockade, nedkylda och uttorkade. Många hade även fysiska och psykiska sår sedan tidigare, från tortyr eller sexuellt våld.

Varför har Läkare Utan Gränser ett fartyg där?

– För att människor riskerar sina liv på havet. Det är deras enda flyktväg från ett omöjligt liv – eller döden. En sak som jag tycker att det pratas för lite om är vad de här individerna varit med om innan de hamnade i ett förvar i Libyen. Många av dem jag träffade hade varit på flykt i flera år, en del sedan barnsben.

Det här var långt ifrån ditt första uppdrag?

– Ja, det kan man säga. Jag har hunnit med Pakistan, Zambia, Syrien och Irak också. Och så två vändor i Afghanistan.

Har något av uppdragen fastnat mer på dig?

– Oj, hur ska jag kunna välja… Men jo, när jag tänker efter så var det ändå något väldigt speciellt med mitt uppdrag i Syrien 2013.

Varför då?

– Det var ju ganska snart efter att helvetet bröt loss. Mina lokala kollegor var själva så chockade av det här kriget, som blossade upp så snabbt. De var ju vana vid en högteknologisk sjukvård. Barnmorskorna kunde säga "Mimansa, vi måste ta ultraljud på den här patienten!" och jag var tvungen att svara dem "men vi har ju ingen el". Eller "Mimansa, vi måste göra kejsarsnitt" och jag fick säga "men vi har ju inget sjukhus".

Hur var det?

– Jag fick lägga nästan all min tid på att möta traumatiserade människor och försöka få dem att fungera professionellt. Så det var väldigt utmanande. Uppdraget var i verkligheten bara några månader, men det var det allra längsta för mig.

Du har jobbat för oss under tio års tid – vilket är ditt starkaste minne från fält?

– Det som dyker upp i huvudet på mig är julaftonsnatten i Zambia 2010. Jag hade jobbat hela dagen, utan elektricitet, jag satt och lyste med min mobil för att kunna skriva i journalkorten. Efter 52 mödravårdsbesök gick jag och lade mig och hade hunnit sova några timmar, men så blev jag väckt igen.

Vad hände då?

– Det hade kommit in en ung, höggravid flicka till oss, så de hämtade mig eftersom jag var den enda barnmorskan där. Så fick jag vara med henne på julaftonsnatten när hon födde sitt första barn, i en övergiven byggnad som för stunden utgjorde vår klinik. Den natten kommer jag aldrig att glömma.

Det låter känslosamt?

– Ja. Jag är skitduktig på att samla på mig de här minnena. Den där stunden när man håller kvinnans hand, vi pratar inte samma språk men vi ser på varandra och vi ler, mitt i eländet. Den stunden rymmer allt – det förskräckliga, det vackra, det hemska, det omöjliga men också det möjliga. Jag sparar de här ögonblicken i mitt hjärta. Det är min energi, det är så jag fyller på. Så är det även hemma i Södertälje. Ibland försöker de sätta mig i någon mer chefsaktig position, men jag säger alltid "jag måste få vara med patienterna, jag måste vara inne i förlossningsrummet."

Du jobbar som barnmorska på Södertälje sjukhus?

– Ja. Jag vill verkligen uttrycka min tacksamhet till min chef och sjukhusledningen, som har backat mig fullständigt varje gång jag velat åka ut i fält. Jag vet kollegor som vill jobba för Läkare Utan Gränser, men som har stora problem med att få tjänstledigt. Vi behöver sätta press på landstingen att ändra på det här. Jag har varit lyckligt lottad, men alla är inte det.

Din arbetsplats backar dig, hur har det varit med nära och kära?

– Det blir ett lite längre svar på det, för jag kan inte svara helt kort. Jag är så tacksam för att de stöttar mig, men jag vet att de betalar med oro och saknad. Jag minns särskilt efter uppdraget i Syrien att jag lovade familjen och jobbet att inte åka ut igen.

Så blev det inte riktigt?

– Näe, och jag har ju skuldkänslor... Alla mina nära relationer påverkas. En del personer har försvunnit på vägen. Det är jättebra att vi som organisation lyfter att närstående är stolta, men jag tycker att vi borde prata mer om ilskan, sorgen och oron. Överlag tycker jag att vi borde uppmärksamma de närstående mer.

Hur menar du?

– Mina nära och kära, de som är kvar, de är mina hjältar. Men tyvärr är de osynliga. När jag föreläser om mina uppdrag brukar jag därför alltid säga "det är inte bara jag som står här – här står också mina barn och andra närstående". Ärligt talat har jag frågat mig själv om och om igen om jag ska göra det här, framför allt gentemot mina barn och barnbarn. Eftersom jag varit så pass mycket i fält har jag ju gått miste om en del av deras uppväxt och utveckling.

Men de kanske också lär sig mycket genom dig och det du arbetar med?

– Ja, det är sant. De får förhoppningsvis en bredare världsbild och lär sig om platser och livsöden de annars inte hade hört om. När jag kommer hem brukar mina barnbarn fråga "hur mycket krig var det där du var mormor?" Så även om jag stundtals är en frånvarande mormor, så brukar jag tänka att – en sämre mormorsförebild kan man ju ha.