Som narkosläkare i Centralafrikanska republiken ställs Anna Wojanowski inför en utmanande första dag på sjukhuset i Bangui. Med språkbarriärer och bristande kommunikation försöker hon navigera i en ny och komplex arbetsmiljö. Hon berättar också om ett möte som berör.
Klockan är 07.30 på mitt första arbetspass som narkosläkare på ett sjukhus i Bangui, Centralafrikanska republiken. Jag är ansvarig för två operationssalar och en intensivvårdsavdelning med fem sängar, utan respiratorer.
Ronden på intensivvårdsavdelningen börjar. Vi har tre patienter: en stabil patient vars fall jag knappt minns, en med traumatiskt diafragmabråck och två med öppna lårbensfrakturer.
Den tredje patienten är Carell, en 24-årig kvinna och mor till ett ettårigt barn. Hon ligger platt i sängen, med ögonen stängda och andas över 40 gånger per minut. Hennes puls ligger på 135 och blodtrycket är 100/60 mmHg. Vid första anblicken ser hennes tillstånd kritiskt ut med risk för lunginflammation, tarmparalys eller sepsis.
Mina första intryck från ronden är blandade. Jag förstår ungefär hälften av vad som sägs, och kommunikationen mellan personalen är bristfällig. Kirurgerna hälsar inte på patienterna och det finns ingen interaktion med dem. Sjukvårdspersonalen och fysioterapeuten är tysta; deras bedömningar efterfrågas inte.
Nytt språk och ny miljö
Under de första dagarna av mitt uppdrag måste jag vänja mig vid den nya miljön och språket. Mitt mål är att vinna förtroende för att kunna introducera ett mer samarbetsinriktat arbetssätt. I intensivvård är det teamarbete och platta hierarkier som räknas, inte bara läkaren.
Vi arbetar intensivt med Carell: mobilisering, lungrekrytering, anpassning av antibiotika och nutrition. Involvering av anhöriga och vätskebalans är också centrala delar av vår plan. Hennes tillstånd stabiliseras, och inom en vecka kan hon flyttas till en vanlig avdelning. Tyvärr hinner jag inte säga farväl innan hon blir utskriven.
Under mina tre veckor i Bangui tänker jag ofta på Carell, särskilt under frustrerande stunder med samarbetet på intensivvårdsavdelningen.
På näst sista dagen av mitt uppdrag blir jag informerad om att en patient väntar på mig utanför sjukhuset. Till min förvåning ser jag Carell stå där, leende i sina färgglada kläder. Vi kramas och skrattar, och de franska ord vi utbyter är oviktiga i jämförelse med den glädje vi känner.
Det ögonblicket blir ett av de vackraste i mitt yrkesliv och påminner mig om vikten av teamarbete och förtroende mellan personal och patienter.
Tack, Carell, för att du lärde mig så mycket och för ditt värmande skratt.
