En dag i november
Solen skiner denna november dag, det är kallt i luften och på bergstopparna som omger Dushanbe ser man att snön kommer längre och längre ner. Vintern är i antågande och jag undrar hur den kommer att bli. Mina kollegor på Läkare Utan Gränser som upplevt en vinter här säger att det kommer en hel del snö och att det blir rätt kallt. Jag har inget emot vinter hemma i Sverige men här har vi ofta strömavbrott och ibland inget vatten. Dessa problem är vanligast under vintern och vi har haft några längre strömavbrott flera gånger, så jag förstår att vintrarna här kan vara en utmaning med kalla hus. Vi förbereder oss så gott vi kan och våra hus utrustas med gasvärmare, ficklampor, vattenreserver och så vidare.
Idag har vi har fått veta att en av våra killar uppe på tbc-barnsjukhuset inte vill äta och att han bara ligger i sin säng om dagarna. Han har slutat gå ut och han längtar hem. Han är bara 10 år och han och hans bror ligger inne för att behandlas mot deras multiresistenta tuberkulos. Deras mamma ligger på vuxensjukhuset utanför stan och får sin behandling där. Läkare Utan Gränser finns i Tadzjikistan för att hjälpa sjukvården att diagnostisera och behandla barn med en resistent eller extremt resistent tbc (MDR och XDR). Innan Läkare Utan Gränser kom hit så behandlades alla barn som misstänktes ha tbc med mediciner för vanlig tbc eftersom man varken hade resurser eller kunskap om resistent tbc. Tbc är fortfarande en vanlig sjukdom i stora delar av världen, resistensen breder ut sig även här och fortfarande dör otroligt många människor varje år på grund av sjukdomen.
Väl uppe på sjukhuset följer jag med en av våra lokalt anställda sjuksköterskor, Naciba, in till honom. Barnen som har en resistent tbc har sin egen avdelning och innan vi går in tar vi på oss våra munskydd för att skydda oss själva. Det står två sängar inne i rummet som i övrigt är ganska tomt, på en liten 14 tums tv visas ett ryskt program och i övrigt finns inte mycket i rummet. Stora fönster vetter ut mot en gård, som är inbjudande med många träd och en liten lekpark. Han ser blek ut där han ligger i sin säng och ögonen har tappat den lyster de hade när han kom till oss. Han har nu varit inlagd i ca en månad och har idag som alla tidigare dagar fått en intramuskulär injektion samt svalt runt 15 tabletter. Tabletterna gör honom illamående och yr och han har kräkts i flera dagar nu. Tabletterna påverkar ofta psyket också och det har de även gjort hos honom. Vi pratar med honom en bra stund och det tar ett tag att övertala honom att han ska följa med oss ut i den friska luften en stund. Tillslut sätter han sig upp och får hjälp av Naciba att få på sig skorna samt ett munskydd eftersom vi inte vill att han ska smitta barnen som har en icke-resistent tbc. När han ställer sig upp snurrar hans tillvaro igen och Naciba tar honom under armen för att leda honom ut. Jag hamnar några steg efter dem på när vi går nerför trapporna och kan inte undgå att se hur mager han blivit och hur svårt han har att gå. Naciba leder honom över gården och vi slår oss ner på en bänk under ett träd. Vi sitter och småpratar med honom och efter ett tag erkänner han att det känns lite bättre. Några killar sparkar på en boll en liten bit bort och efter en del övertalning får vi honom upp och motiverad att sparka bollen några gånger, sen vill han in igen och får hjälp av Naciba.
Det berör mig när jag ser dem gå iväg. Han är så liten och skör, han är bara 10 år och hans liv har fått en sån abrupt vändning. Han har tagits ur skolan och han har tillfälligt tagits ifrån sin familj. Han kommer att tillbringa några månader här och när han inte är smittsam längre skrivs han ut. Då får han åka hem och fortsätta sin ca 2-år långa behandling hemifrån, men trots att han kommer hem kommer det att dröja ett bra tag innan han är välkommen tillbaka till skolan. Det är mycket stigma och okunskap kring tbc och folk är otroligt rädda för smittan. Jag konstaterar ofta att barnen är små hjältar, de flesta av dem har inte sina föräldrar med sig på sjukhusen utan kämpar ensamma med sin tuffa behandling. Det kan inte annat än beröra. Jag undrar hur jag som vuxen hade orkat, alla dessa tuffa biverkningar och den mängd mediciner som ska sväljas varenda dag i så lång tid.
Vårt arbete här handlar mycket om motivering och att hjälpa dem att fortsätta behandlingen trots att de sliter med många biverkningar. Slutar de med medicinerna finns alltid risken att de utvecklar en XDR (extremt resistent tbc) och det blir så mycket svårare att behandla dem. Naciba berättar för mig om flera barn som funnits i projektet, som började gömma sina tabletter eller som bara vägrade ta dem och som därmed avbröt sin pågående behandling och utvecklade XDR. Många av dem finns inte i livet längre. Det är en en allvarlig sjukdom och en tuff behandling. Men vi har varje månad några barn som skrivs ur programmet och har klarat sin långa behandling, det är små segrar som motiverar oss alla.
