Hoppa till huvudinnehåll

En gnista kan tända en skogsbrand

Publicerad 28 augusti 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Den nyöppnade mödravårdkliniken i den fattiga stadsdelen Dasht-e-Barchi i Kabul.

Den nyöppnade mödravårdkliniken i den fattiga stadsdelen Dasht-e-Barchi i Kabul. 

Torsdag och fredag utgör helg här, och vi som är internationella fältarbetare är lediga. Det innebär för vår del att vi är hemma i huset där vi bor, och inte på sjukhuset.  

Hur vi, var och en, spenderar vår lediga tid är väldigt olika.  Någon sover mest, någon jobbar administrativt, någon försöker kommunicera med nära och kära, om det finns internet, (vilket varierar), andra vill umgås. Respekten för olikheter är stor och här har vi, var och en, en dörr vi kan stänga om oss till våra egna rum. (LYX!)

Men ibland händer det ändå saker som gör att vi får agera. Som idag: Både jag, vår teamledare och vår chefssjuksköterska fick påringning från tolken på sjukhuset: upphetsad och ivrig förklarade hon för oss att vi måste komma! Det var stora problem och folk bråkar! På telefon var det omöjligt att förstå vad det hela handlade om, så alla fyra (även vår logistiker Michel, eftersom han är ansvarig för vakterna) gav oss iväg i bilen så fort vi fått på oss våra Shalvar Kameez, (klädesdräkten man bär här).

När vi kom fram möttes vi av upprörd personal, alla ville ge sin version, och alla pratade i munnen på varandra, stämningen var mycket orolig och hetsig. Vi försökte lugna ner gruppen med människor och gick sedan undan med var och en som i sin takt, med hjälp av tolk, fick berätta sin historia.

Det visade sig handla om ömsesidiga missförstånd mellan barnmorskor, vakter och utifrån kommande personer.  Utan att gå in på alla detaljer (som trots idogt lyssnande från vår sida, ändå var mycket svåra att till fullo klargöra), så fick vi ändå historien någorlunda klar för oss och det blev tydligt att det handlat om vem som bestämmer över vad, och när, och hur. Och om att någon/några blivit sårade och generade offentligt, inför både anhöriga (som väntar i ganska stora skalor utanför sjukhuset) och övrig personal.

Så småningom lugnade alla ner sig, och vi kunde sedan gemensamt med personalen konstatera att vi lärt oss något den här dagen.

Efter det kunde vi åka hem igen. Allt som allt tog det runt fyra timmar med denna ”medling”. 

Detta är också en del av att arbeta i fält, med människor som lever under mycket pressade förhållanden, med helt andra kulturella värderingar än de vi är van vid. Ingenting går att ”sopa under mattan”, är det av stor vikt för folket här så måste vi också behandla det så, vilket kan vara väldigt utmanande. Men oerhört utvecklande!

Relaterade nyheter

Barnmorskan Mimansa Madheden tillsammans med Aqila, som är ansvarig för fortbildning och klinisk träning på sjukhuset i Dasht-e-Barchi, Afghanistan.
Afghanistan

Den starka känslan av tacksamhet

Så lugnt och sansat som möjligt försökte vi prata med henne, för att informera om de eventuella konsekvenserna, för att förvissa oss om att hon för

På vårt sjukhus i Khost, Afghanistan, har vi i genomsnitt fler än 60 förlossningar varje dag.
Afghanistan

En riskfylld tvillingförlossning

"En dag kom en ung kvinna till oss på sjukhuset. Barnen låg på ett sätt så att de hakade i varandra. De kunde inte komma ut utan hjälp."
- Charlotta Grunewald, gynekolog i Afghanistan.

Barnmorskan Mimansa Madheden på sjukhuset där hon jobbar i Afghanistan.
Afghanistan

Som en bro med många vägar

"Jag får ofta frågan om hur en vanlig dag ser ut för mig här? Det är en fråga som är väldigt svår att svara på – för alla ”vanliga” dagar här är så ovanliga."
- Barnmorskan Mimansa Madheden, Afghanistan.

Välkomstlunch med gamla kollegor i Afghanistan och barnmorskan Mimansa Madheden.
Afghanistan

Kära återseenden!

"Jag kliver ur bilen, med packning och allt. Sen kommer den ena efter den andra, jag vet inte vem som är gladast – de eller jag!"
- Mimansa Madheden är äntligen framme.