Hoppa till huvudinnehåll

En gnista kan tända en skogsbrand

Publicerad 28 augusti 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Den nyöppnade mödravårdkliniken i den fattiga stadsdelen Dasht-e-Barchi i Kabul.

Den nyöppnade mödravårdkliniken i den fattiga stadsdelen Dasht-e-Barchi i Kabul. 

Torsdag och fredag utgör helg här, och vi som är internationella fältarbetare är lediga. Det innebär för vår del att vi är hemma i huset där vi bor, och inte på sjukhuset.  

Hur vi, var och en, spenderar vår lediga tid är väldigt olika.  Någon sover mest, någon jobbar administrativt, någon försöker kommunicera med nära och kära, om det finns internet, (vilket varierar), andra vill umgås. Respekten för olikheter är stor och här har vi, var och en, en dörr vi kan stänga om oss till våra egna rum. (LYX!)

Men ibland händer det ändå saker som gör att vi får agera. Som idag: Både jag, vår teamledare och vår chefssjuksköterska fick påringning från tolken på sjukhuset: upphetsad och ivrig förklarade hon för oss att vi måste komma! Det var stora problem och folk bråkar! På telefon var det omöjligt att förstå vad det hela handlade om, så alla fyra (även vår logistiker Michel, eftersom han är ansvarig för vakterna) gav oss iväg i bilen så fort vi fått på oss våra Shalvar Kameez, (klädesdräkten man bär här).

När vi kom fram möttes vi av upprörd personal, alla ville ge sin version, och alla pratade i munnen på varandra, stämningen var mycket orolig och hetsig. Vi försökte lugna ner gruppen med människor och gick sedan undan med var och en som i sin takt, med hjälp av tolk, fick berätta sin historia.

Det visade sig handla om ömsesidiga missförstånd mellan barnmorskor, vakter och utifrån kommande personer.  Utan att gå in på alla detaljer (som trots idogt lyssnande från vår sida, ändå var mycket svåra att till fullo klargöra), så fick vi ändå historien någorlunda klar för oss och det blev tydligt att det handlat om vem som bestämmer över vad, och när, och hur. Och om att någon/några blivit sårade och generade offentligt, inför både anhöriga (som väntar i ganska stora skalor utanför sjukhuset) och övrig personal.

Så småningom lugnade alla ner sig, och vi kunde sedan gemensamt med personalen konstatera att vi lärt oss något den här dagen.

Efter det kunde vi åka hem igen. Allt som allt tog det runt fyra timmar med denna ”medling”. 

Detta är också en del av att arbeta i fält, med människor som lever under mycket pressade förhållanden, med helt andra kulturella värderingar än de vi är van vid. Ingenting går att ”sopa under mattan”, är det av stor vikt för folket här så måste vi också behandla det så, vilket kan vara väldigt utmanande. Men oerhört utvecklande!

Relaterade nyheter

Sanna Sjöberg på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Att skaka hand

Varje dag på barnavdelningen försöker jag och mina doktorer jämka våra grundkunskaper, komma överens i behandlingsalternativ och tillvägagångssätt och tillsammans ge varje spädbarn en god chans. Men, milda makter, det har inte varit enkelt jämt.

En barnmorska tar hand om en nyfödd på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Det mänskliga i att andas

Nasreen sitter vid kanten på sängen och håller i den lilla, lilla hakan och masken mot ansiktet med ena handen, andningsblåsan med den andra och tittar stint på bröstkorgen. 

Administration en kväll på uteplatsen.
Afghanistan

På en pytteliten bostadsyta

I en tryckkokare som både själva arbetet och boendet i sig innebär bubblar en hel massa saker och känslor fram. Och teamet måste klara att lösa de bekymmer som finns, nära de relationer som skapas och hela tiden vara beredd på förändring.

Avdelningen för nyfödda på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Önskade barn

Efter dagens morgonrond förlöser en mor ett alldeles för tidigt litet gossebarn, på tok för liten och ung för att överleva i de förhållanden som vår neonatalvård i fält kan erbjuda, så liten att även europeisk neonatalvård skulle se utmaningar i att ge pojken en chans.