Under tre månader arbetade sjuksköterskan Carola Liebe-Harkort på den grekiska ön Lesbos. Här trängs tusentals flyktingar, migranter och asylsökande i väntan på besked om framtiden. Här berättar Carola om den rädsla och oro hon mötte, men också stunderna av glädje och skratt.
I en idyll av blått kristallklart hav och vita stränder pågår en humanitär kris. Tusentals migranter, flyktingar och asylsökande har lämnat sina hemländer och tagit sig till Lesbos i hopp om att få ett bättre liv. Läkare Utan Gränser har sedan de första människorna kom dit varit aktiva på ön där de idag driver två kliniker, den ena med fokus på psykologisk hälsa, den andra med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa samt barnvaccinationer.
Det är alltför lätt att se människorna som en siffra i statistiken, i stället för enskilda personer. De utgör det som politiker och andra kallar ”migrationskrisen”. Men de människorna jag möter är barn, kvinnor och män som önskade sig ett liv utan krig, fattigdom, hot och förföljelse. Väl framme i Europa blev de bara en i mängden, utan möjlighet att påverka sina liv på ett konstruktivt sätt. De är helt i händerna på andra. Livet i lägret består till stor del av en enda lång väntan och ett enda långt köande. De väntar på besked, de väntar på beslut och på möjligheten att få lämna lägret. De köar för att hämta mat och vatten, för att gå på toaletten, för att få prata med rätt person om deras ansökan, för att få lämna lägret för att bland annat ta sig till Läkare Utan Gränsers kliniker. Det är ständig ström av människor som rör sig mot matkön, till toaletterna, till utgången och till de lokaler som hyser FN:s flyktingorgan UNHCR och andra hjälporganisationer.
Löftet från EU- kommissionären Ylva Johansson efter branden i lägret i september 2020 var: ”No more Morias”. Ett löfte som inte infriades. I det nya lägret som byggdes upp efter branden bor människorna fortfarande trångt, inte sällan flera familjer i ett tält, där de enbart har liggunderlag att sova på. Tält och baracker står tätt placerade, med lite, om ingen, möjlighet till avskildhet. De toaletter som finns är inte tillräckliga för att täcka behovet för de tusentals människor som bor inne i lägret och det finns inte heller tillräckligt med plats för sopor och avfall. Allt detta medför att lägret är en osanitär och ohygienisk plats för de boende att vistas i. I lägret finns vatten för mat och hygien, men enbart kallvatten, på ett fåtal tappställen. För kvinnor finns möjligheten att duscha varmt utanför lägret. Dricksvattnet kommer från vanliga 1,5 liters PET-flaskor, likdana som kan köpas i affärer.
De boende påverkas också av väder och vind. Under den varma tiden finns ingen skugga att svalka sig i. De kan enbart söka skydd mot solen genom att vara inne i tält eller baracker, där de samsas inte bara med varandra utan även med alla de flugor som också söker sig dit. Under höst- och vintermånaderna medför vinden från havet att det är kallt, regnigt, blåsigt och rått.
Det nya lägret är en lika osund plats att bo i som det tidigare lägret. En plats för frustration, ilska, rädsla, oro, ångest, ovisshet och sorg där både barn och vuxna far illa psykiskt och fysiskt. Många av de som bor inne i lägret är traumatiserade, inte bara från upplevelser i deras hemländer samt från flykten till Grekland, utan också av upplevelser från lägret.
Under mina tre månader på Lesbos vaccinerade jag barn från flyktinglägret mot de vanligaste barnsjukdomarna. För barnen innebär möjligheten att vaccinera sig att de får ett bra grundskydd mot sjukdomar som varje år kräver många barns liv. För föräldrarna innebär vaccinationerna även att vi ser deras barn, att de ingår i ett större sammanhang än det som flyktinglägret erbjuder, att barnen ingår i världen utanför, dit de längtar och ser fram emot att komma till. Vaccinationerna ger även föräldrarna den viktiga upplevelsen av att deras barns hälsa är lika viktig som andra barns.
De två kliniker som Läkare Utan Gränser bedriver erbjuder båda en plats där de kan vila, känna sig trygga, där de blir sedda, där de möts av leenden och ett välkomnande. Kliniken där jag arbetade fick under en veckas tid besök av clowner, där receptionen fylldes av musik, dans, trollerikonster och röda näsor. Där rädslan för sprutor och stick byttes ut mot glädje och skratt. Ett viktigt avbrott i den annars så svåruthärdliga vardagen. En vardag som många har tvingats att stå ut med under mycket lång tid.
- Carola Liebe-Harkort, sjuksköterska.
