Europas humanitära skitår 2016

Runt omkring mig står bussar med flyktingar som väntar på att dirigeras vidare upp mot gränsen till Makedonien. En orolig pappa har bett mig titta till hans tvåårige son. Kinderna blossar och den höga febern kastar ut värmevågor. Mina fingrar är iskalla och jag vill inte lägga dem på hans panna. Ändå tur att han sluppit sova ute i den svinkalla natten.

Jag skyndar mig ut ur bussen för att hämta en termometer, paracetamol och en tolk. Men innan jag hunnit tillbaka har de omkring femtio väntande bussarna med flyktingar dirigerats om. Vi hoppar in och ut i bussarna, vi frågar alla vi möter efter pojken. Men kaoset är för stort, ingen vet vart han tagit vägen. Här i mörkret på en bensinstation som gjorts om till ett provisoriskt flyktingläger är situationen så ovärdig att man inte ens kan hitta ett sjukt barn. Till slut ropar någon på oss – pojken och hans pappa är återfunna.

”Vilket jävla humanitärt skitår”

”Vilket jävla humanitärt skitår”. Så hade jag tänkt för mig själv några dagar tidigare, på nyårsafton 2015, när jag stod och blickade mot den stängda gränsövergången mellan Grekland och Makedonien. Vilken skam för Europa: barn utan ytterkläder mitt i snöovädret, familjer som tvingas gömma sig i skogen. ”Nästa år måste väl EU-länderna ta sitt ansvar, 2016 måste bli bättre än det här”.

Men så blev det inte. År 2016 blev inte året då EU erkände att man bara ger skydd till en bråkdel av de över 60 miljoner flyktingarna i världen. Det blev inte året då EU bestämde sig för att göra något åt den hinderbana som man rest för människor i behov av skydd. Det var inte året då säkra och lagliga vägar in i EU skapades. Ett konkret exempel: bara fyra dagar in på det nya året införde även Sverige ID-kontroller vid gränsen till Danmark.

Strax efter att jag lämnade norra Grekland stängdes gränsen till Makedonien helt, vilket gjorde den så kallade västra Balkanrutten ännu farligare. Rapporterna om misshandel och övergrepp i området fortsatte. Båtarna fortsatte att komma till de grekiska öarna, människor fortsatte att drunkna.

Humanitärt bistånd får inte användas för politisk påtryckning för att hålla flyktingar borta.

Och det skulle bli ännu värre detta skitår. Nästa steg var det så kallade Turkietavtalet med ett innehåll så absurt att det först inte gick att ta på allvar. Förutom cynisk byteshandel med människor innebär avtalet att EU köper sig fri från ansvar för människor i behov av skydd. Ett stort humanitärt stöd ska betalas ut till Turkiet i utbyte mot att landet skärper gränskontroller och hindrar flyktingar från att komma till EU. Denna politisering av humanitärt bistånd är helt oacceptabel.

Händelseutvecklingen fick Läkare Utan Gränser att ta flera kontroversiella beslut under våren 2016. Dels stoppade vi vår insats i Morialägret på Lesbos när det gjordes om till ett låst förvar för flyktingarna innan de skickades tillbaka. Vi vägrade att bli delaktiga i implementeringen av det djupt omoraliska Turkietavtalet. Dels bestämde vi oss för att sluta ta emot pengar från EU-länder och EU-institutioner för att markera vårt motstånd mot unionens omänskliga flyktingpolitik. Humanitärt bistånd får inte användas för politisk påtryckning för att hålla flyktingar borta.

Och skitåret fortsatte.

Utan möjligheter att ta sig vidare har över 50 000 människor under året blivit strandsatta i Grekland under helt oacceptabla humanitära förhållande förhållanden, förvisade till dåliga läger med begränsad tillgång till sjukvård.

Och under våren och sommaren blev båtarna från det laglösa Libyen allt fler. För andra året i rad satte Läkare Utan Gränser igång en räddningsinsats på Medelhavet – världens dödligaste hav. 2016 blev ett obegripligt tungt år med omkring 5 000 drunknade. De 20 000 människor vi lyckades rädda vittnade om våldtäkter, tortyr och andra fruktansvärda övergrepp. Ändå lyser säkra och lagliga alternativ till de farliga resorna över Medelhavet med sin frånvaro. EU-länderna har istället fokuserat på att hålla människor på flykt borta. Det har inte räddat liv utan snarare resulterat i högre dödsiffror.

Men många bär på oerhört traumatiska upplevelser från hemlandet och flykten.

Under 2016 utökade Läkare Utan Gränser insatserna i Europa, bland annat genom att starta ett projekt i Götene i Västsverige. De som lyckats ta sig ända till Sverige, förbi alla hinder, har fått skydd och förhoppningsvis en chans att börja ett nytt liv. Men många bär på oerhört traumatiska upplevelser från hemlandet och flykten. Det uppskattas att cirka 20–30 procent av alla asylsökande i Sverige lider av psykisk ohälsa. Med vårt projekt i Götene vill vi visa att snabb identifiering av psykisk ohälsa och tidiga insatser kan ge verktyg att hantera trauman och klara av den ofta påfrestande tillvaron i asylboenden.

Och skitåret fortsatte, även strax utanför Europas gränser.

En av de värsta väpnade konflikterna i modern tid pågår i Syrien. Läkare Utan Gränser har sex kliniker i landet och stöder över 150 lokala sjukvårdsinrättningar, flera av dem direkta måltavlor i konflikten. Det är ändå bara en droppe i havet. Om säkerhetsläget inte var så katastrofalt skulle vi ha drivit vår största hjälpinsats någonsin i Syrien. Samtidigt reser Europa taggtrådsstängsel och ingår avtal för att hålla de människor som flyr på avstånd. Det är omöjligt att förstå.

Även för Sveriges del gäller nu en helt annan och mer restriktiv flyktingpolitik sedan det i somras lagstiftades om begränsad familjeåterförening och tillfälliga uppehållstillstånd.

Jag tänker ofta tillbaka på nyårsaftonen 2015

Flyktingströmmen till Europa avtog under året och vi ser inte längre långa köer av människor som tar sig till fots genom Europa. Vi ser inte längre fulla tågstationer i Tyskland, Danmark eller Sverige. Men det innebär inte på något sätt att lidandet minskat bland människor på flykt. Verkligheten är lika grym som tidigare.

Jag tänker ofta tillbaka på nyårsaftonen 2015, när jag stod vid den stängda gränsen och tänkte att vi nått botten. Att det bara kunde vända uppåt. Men denna nyårsafton kommer jag till min stora sorg att tänka på 2016 som ännu ett humanitärt skitår.

Jag hoppas att vi under 2017 ser en mer human flyktingpolitik i Europa. Jag hoppas att vi tar vara på de möjligheter som finns att skapa säkra och lagliga vägar till Europa, att Europa tar sig i kragen och bemöter de stora humanitära behoven på hemmaplan, ger flyktingar rätt till vård av kvalitet när de behöver det, att Europa inte vänder bort blicken och verkligen ser de helveten som människor flyr ifrån.

För Europa kan bättre än så här.

- Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser i Sverige.