Rebecca Hjerne Gyllenram arbetar vanligtvis som ST-läkare i barnmedicin på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Just nu är hon på plats i Sydsudan på sitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser, där hon är ansvarig läkare på en avdelning för barn under fem år.
Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag låter det ske, försöker inte dölja det. En kollega kramar om mig. För första gången någonsin har ett barn avlidit framför mina ögon. Vi gjorde allt vi kunde, men det var inte tillräckligt. Jag känner mig plötsligt arg över orättvisan, men jag försöker att inte jämföra med vad vi hade kunnat göra hemma. Det är ingen idé, för vi är inte i Sverige och det går ändå inte att säkert veta ifall utfallet hade blivit annorlunda.
Mina kollegor ser dämpade ut, de är klart tagna av situationen men deras ögon är torra. Det är nog så det blir efter ett tag, när man varit med om liknande händelser flera gånger. Ett sätt att hantera det ofattbara, att skydda sig själv, att acceptera. Nu, efter 3 månader och 6 liknande situationer till, är jag också snart där. Tror jag.
Visst har jag sett sjuka barn hemma i Sverige också, men inte så som här och inte alls lika ofta. Att också ha de begränsningar vi har i form av utrustning och mediciner och dessutom vara den enda och ansvariga läkaren. Det är något annat.
Ett dygn tidigare kom barnet in till avdelningen. De kom mitt i natten. Det är ovanligt att det kommer patienter när det är mörkt, eftersom det inte finns några gatlyktor och det potentiellt kan vara osäkert att röra sig ute. När jag därför blir tillkallad till avdelningen tänker jag att det måste vara ett allvarligt sjukt barn som har kommit. Mycket riktigt är det så. En 2 månader gammal bebis, med kraftig andningspåverkan. Han andas snabbt, musklerna i bröstkorgen arbetar kraftigt så huden mellan revbenen sugs in och huvudet guppar i takt till andetagen. Han behöver syrgas, mycket syrgas. Direkt får vi sätta maskinen på max. Vi testar att inhalera luftrörsvidgande medicin, men efter bara några sekunder blir han blek och syresättningen sjunker drastiskt. Vi byter hastigt över till syrgasmasken igen. Blodvärdet är lågt, troligen på grund av en tidigare malariainfektion. Han kommer behöva blodtransfusion, det får vi ta tag i imorgon. Nu får han antibiotika, intravenös vätska och febernedsättande medicin. Troligen har han lunginflammation, eller kanske RS-virus.
Åter på avdelningen på morgonen. Den lilla pojken fortsätter kämpa på med andningen. Jag undrar hur länge han kommer orka, hoppas innerligt att det är tillräckligt länge. Nu måste han få blodtransfusion. Vi har ingen blodbank här, så för varje fall måste man hitta en person som kan donera. Vi ber familjen fråga släkt och vänner. Plötsligt är det mycket folk runt den lilla pojkens säng, familjen har som tur var hittat flera som kan tänka sig att ge blod. En kollega börjar prata med dem en i taget och fyller i ett frågeformulär, för att bedöma om de är lämpliga kandidater. Efter att totalt åtta potentiella blodgivare har testats hittar vi en som passar. De andra hade antingen fel blodgrupp eller hade någon blodsmitta som hepatit eller syfilis. Trots blodtransfusionen försämras pojken på kvällen. Syresättningen blir lägre. Det går inte att ge mer syrgas, maskinen är på max. Han kämpar på, men ser tröttare och tröttare ut. Det finns inget mer vi kan göra för att hjälpa honom att orka andas, vi har inte den utrustningen här.
Några timmar senare, nästan exakt ett dygn efter att han kom till avdelningen, ringer nattens personal in mig och den ansvariga sjuksköterskan till avdelningen igen. Pojken har nu slutat andas, han orkade inte mer. Väl på avdelningen ser vi pojken ligga i sin mosters famn, livlös, medan våra kollegor gör hjärt- och lungräddning. Mamman sitter bredvid. Vi hjälper genast till. Efter ca 30 minuter tittar min sjuksköterskekollega på mig, med en blick som säger ”ska vi sluta?”. Hon har varit med om detta förut, hon vet vad riktlinjerna säger. Jag tittar på flödesschemat på väggen bredvid. Det stämmer. Finns det ingen ytterligare behandling man kan ge som kan hjälpa och man inte får liv i barnet efter 30 minuter ska man sluta med hjärt- och lungräddningen. Egentligen redan efter 10 minuter om barnet varken har puls eller andas, som i detta fall. Varför? För att prognosen då är utsiktslös, det är över. Mina kollegor släpper taget om barnets kropp, stänger av syrgasen. Mamman förstår att det är slut. Tårarna rinner ner för hennes kinder också. Efter en stund lägger hon barnet i den hemmagjorda bärselen och svänger vant upp honom på ryggen, som en ryggsäck. Detta är dock en ryggsäck hon för evigt kommer bära med sig. Hon lämnar avdelningen och går ut i natten.
Läkare Utan Gränser har jobbat i Greater Pibor Administrative Area i Sydsudan sedan 2005. Vi arbetar bland annat med primärvård, rutinvaccinationer, barnmedicin, insatser kring sexuell och reproduktiv hälsa och hälso- och hygienupplysning.
