Förberedelse och förväntan
Tält så långt ögat når. Världens näst största flyktingläger Za’atari omger mig. Jag är på väg till vårt rehabiliteringssjukhus i hjärtat av lägret. I väntan på en underskrift och på godkännandet av vårt projekt erbjöd jag igår min hjälp till vårt grannprojekt. Idag är jag här för att utbilda sjuksköterskor och läkare i avancerad hjärt- och lungräddning. Sjukhuset består av en samling containers där cirka 40 män, kvinnor och barn som har skadats av kriget återhämtar sig fysiskt och psykiskt. Många av dem har kallat sjukhuset sitt hem och fängelse i månader, några få i ett år. Vi tränar på det ingen vill ska hända men som måste sitta i ryggraden den dag ett hjärta slutar slå.
Solen letar sig ner genom glipan mellan taken vid souqen, den lokala marknaden. Strålarna avslöjar dammet som virvlar i luften. Försäljare skriker i munnen på varandra, slåss om kunderna som kämpar sig fram i myllret av människor. Tre för en dinar. Bord med berg av skor. Gångar med tak av kläder. Säckar med kryddor blandas med doften av tätt pressade kroppar. Vid hörnet står en man och pressar granatäpplejuice och förser strömmen av människor med energi. Souqen i Irbid lever. Pulserar. Andas.
Alla är samlade på kontoret. Vår projektkoordinator är på ett möte som vi hoppas är det sista i en rad många tuffa förhandlingar och vi äter frukost tillsammans i väntan på positiva besked. Bordet i köket är fullt av mat. Syrliga oliver som har lagrats i en månad. En hög med nybakade bröd som fortfarande är varma. Tomater lyser röda. Skålar av hummus och baba ganoush över hela bordet. En hög av den underbara blandningen zatar ligger på en tallrik bredvid den hemmagjorda olivoljan. Min absoluta favorit makdoos, inlagda auberginer med valnötter, chili och vitlök, finns på bordet. Vi doppar, skrattar och äter. Alla är upprymda och har leenden på läpparna. En sjuksköterska har precis fått sin Läkare Utan Gränser-väst och tar på sig den för första gången. Jag ser hur alla runt omkring mig växer lite med västen på sig. Stolthet är rätt ord. Helt plötsligt är vi alla del av någonting större och en del av ett team.
Min telefon ringer, jag svarar och ett leende spricker upp i mitt ansikte. Vi flyttar in på kliniken idag. Vi bockar av listan med de sista förberedelserna. Läkemedlen anlände igår kväll så vi börjar flytta allting. Första patienten kan vi ta emot i morgon och vi ser alla fram emot att äntligen se resultatet av allt hårt arbete. Äntligen. Lite nervös är jag allt. Har vi tänkt på allt? Vilka överraskningar möter oss imorgon? Men jag ser mig omkring och ser kompetenta och motiverande människor. Jag ser ett team som tillsammans ska göra vårt bästa för att rädda liv, lindra lidande och värna om människans värdighet. Jag ser medmänniskor utan gränser. Önska oss lycka till och God Jul på er!
