"Fradga väller ur munnen och hon stönar när hon andas"

I hörnet sitter en kvinna på en pall och nästan halvsover. Ögonen är slutna och huvudet är lutat bakåt i tomma luften. Hon svajar till och det är en skör balans på pallen där hon sitter.

I hennes famn ser jag konturerna av ett avmagrat barn med insjunkna ögon, utstickande revben och bleknad hud som ser ut att vara på väg att flagna av. Jag får påminna mig om att detta är ett barn.

Även barnet halvsover i mammans famn invirad i färgglada tygstycken i flera lager. Ändå kan det lilla livet inte upprätthålla en normal kroppstemperatur i den varma fuktiga luften.

Barnet är för svagt för att ens hålla uppe huvudet och det hänger ner med nacken bakåtvikt. Ögonen är halvslutna och allt man ser är ögonvitornas bleka glansiga yta i gliporna mellan ögonlocken.

Jag funderar på om jag ska väcka mamman så att hon inte faller av pallen. Jag oroar mig för barnet och tänker att detta sköra barn inte klarar något just nu, allra minst ett fall ner på det smutsiga akutrumsgolvet. Barnet klarar knappt att hålla sig vid liv och kippar efter andan.

Precis i det ögonblicket nickar mamman till och öppnar ögonen. Jag tittar bort och vips är tanken som bortblåst när ett nytt akutfall rullas in i det lilla rummet.

Jag befinner mig i Masisi, en svåråtkomlig region i Norra Kivu, i östra Kongo-Kinshasa, där jag arbetar som läkare med specialisering mot infektionssjukdomar. Detta är mitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser. Sjukhuset där jag jobbar är det enda i en region med omkring 450 000 invånare.

Patienter och medföljande, som mamman till det lilla barnet, måste ofta gå långa sträckor, ibland i över tio timmar, i svårgenomtränglig terräng för att ta sig fram till sjukhuset. Den långa sträckan är en utmaning att orka med, och under resan är det många som utsätts för sexuellt våld, rån eller andra former av misshandel. Området är krigshärjat sedan tre decennier och märkt av konflikt.

Akutfallet som rullas in på en brits är en ung kvinna. Fradga väller ur munnen på henne och hon stönar när hon andas. Jag lyfter hennes ögonlock men hennes blick är stelnad, bara pupillerna rör sig när jag lyser med min lampa. Jag tittar upp på hennes medföljande men han kan inte uppge hennes namn. Han är en främling. Ändå ser jag oron i hans blick.

Utan några som helst uppgifter om denna kvinna som befinner sig i ett kritiskt tillstånd påbörjar vi akutbehandling. Vi kopplar syrgas och funderar över om det inte kan vara en allvarlig infektion, kanske malaria eller varför inte hjärnhinneinflammation, sjukdomar som är vanligt förekommande och kan orsaka koma.

Tillsammans med min kollega suger vi rent i svalget och börjar säkra infarter. Vi tar prover utan att veta vilket namn vi ska skriva på labremissen. Till slut skriver vi ner medföljandes namn. Han sitter snällt kvar på en pall i hörnet av det lilla akutrummet. Det är ett litet rum med tre sängar. Här passerar alla patienter som kommer till sjukhuset. I nära anslutning finns ett mindre rum med fem sängar för fall som ska observeras. Rummen är ofta överfulla med flera patienter i sängarna och patienter uppradade på pallar.

Plötsligt rusar det in en kvinna bärandes på ett litet barn i ett tygstycke på ryggen. Hela rummet stannar upp och tittar mot kvinnan. Alla upphör med det de håller på med och sömniga medpatienter vaknar till. Hon andas tungt och svetten rinner från pannan. Med uppspärrade ögon flackar blicken över rummet. Hon pratar med min kongolesiska kollega på swahili och trots att jag inte förstår kan jag se att hon känner igen kvinnan på britsen. Hela hon uttrycker en stor oro för den unga kvinnan. Min kollega sticker en liten lapp i min hand med ordet 'suicide' skrivet knappt läsbart.

På lappen kan jag också utläsa svavelsyra eller batterisyra som det också kallas. Jag tittar ner på den unga kvinnan och undrar vad som kunde driva henne till att vilja begå självmord? Mitt i tumulten försvinner den unge mannen som spårlöst från akutmottagningen på sin motorcykel. Kan han ha varit inblandad i tragedin? När sexuellt våld närmast är vardag för traktens kvinnor är tanken nära till hands. Bara under oktober månad fick sjukhuset ta emot 87 fall av sexuellt våld. Antalet har tredubblats på bara en månad tack vare en informationskampanj, vilket tyder på att antalet oregistrerade fall fortfarande är stort.

Nästa dag träffar jag den unga kvinnan på avdelningen när jag går rond. Jag gläds åt att se att hon är vaken och mår bättre fysiskt. Hon ska få träffa en psykolog och sen är det raka vägen hem. Jag får en klump i magen och undrar hur det ska gå. Som för så många andra kvinnor här som drabbas av tragedi finns det inget annat val än att fortsätta som tidigare. Konfliktens osynliga offer, kvinnor och barn, är överrepresenterade på sjukhuset. I den frodiga omgivningen känns det faktum att undernäring är ett stort problem bland barn, som en paradox. När familjer drivs på flykt skördar näringsbristen sina offer.

Medan jag skriver detta gör en beväpnad grupp framsteg i en närliggande region. Med samma fart som för tio år sedan, många människor har drivits på flykt. Våldet är ett återkommande tema och jag förstår den unga kvinnans misstro för framtiden. Den ljuspunkt som finns, står att finna i den medmänsklighet som skiner igenom hos mannen, som bemödar sig att hjälpa en ung kvinna från en säker död, trots risken att direkt bli tagen för förövare. 

Ylva Mattisson, läkare