Från begravningar till dans

För snart 35 år sedan, år 1985, tog jag emot min första hivpatient på infektionskliniken i Halmstad. De första fallen i Sverige och världen diagnostiserades några år tidigare.

Sedan dess har jag haft förmånen att se hiv utvecklas från en säker dödsdom till en kronisk behandlingsbar sjukdom som många andra som man kan leva ett fullgott liv med – det vill säga, om man har tillgång till behandling.

Mitt första fältuppdrag var på landsbygden i Kenya 2003. Då fanns det effektiv behandling i västvärlden, men inte i många av de afrikanska länder där epidemin var som störst. Det här var på grund av de nya medicinernas höga pris – en årlig behandling för en patient kostade 100 000 kronor – och de mångåriga patenten läkemedelsbolagen bakom preparaten hade beviljats.

Utan tillgång till effektiv behandling var det enda vi kunde göra att vårda patienter för deras infektioner, men det handlade mest om att förlänga deras liv några veckor. Jag kände väldigt stor ilska. Det blev så påtagligt och uppenbart att världen inte är rättvis. Men det har varit spännande att få vara med om utvecklingen.

Efter många och ibland högljudda påverkansinsatser, bland annat från Läkare Utan Gränsers Accesskampanj för allas rätt till livräddande läkemedel, blev det till slut tillåtet för generiska producenter att tillverka billigare versioner av hivmedicinerna. I dag kostar en årlig behandling mindre än 1 000 kronor – istället för 100 000 kronor i slutet av 90-talet. Som resultat av detta har miljontals fler människor fått tillgång till behandling.

Och det gör verkligen skillnad mellan liv och död. Under 2008 arbetade jag i den lilla staden Thyolo i södra Malawi. Ett av mina starkaste minnen därifrån är när jag tog med en delegation internationella bidragsgivare, med stor möjlighet att påverka finansiering av hivläkemedel i landet. Vi besökte en av våra supportgrupper, inom vilken hivpatienter samlas regelbundet för att stötta varandra i behandlingen.

Jag introducerade byledaren som också var öppet hivpositiv och bad honom berätta hur tillgång till behandling hade ändrad förhållanden för invånarna. Han svarade ungefär:

”Ser ni inte alla dessa människor? I dag träffas vi en gång i veckan för att sjunga, dansa och uppmuntra andra att påbörja behandling. För fem år sedan träffades vi också varje vecka – men då var det på grund av de ständigt återkommande begravningarna.”

Sådana stunder minns man. En annan patient som gjorde stort intryck på mig var en liten elvaårig flicka i Kenya, dit jag återvände för ett fältuppdrag i år. Hon kom till vår klinik, som en liten dam med sin handväska. Hon visste allt om hiv och vikten av att ta sin medicin. Hon sade att hennes syster dött för att hon slarvat med medicinen men att hon inte tänker göra det, för hon vill leva.

När jag var i Kenya i år kunde jag med egna ögon se att den stora majoriteten av människorna tillgång till effektiv behandling och lever bra liv. Ibland kan det kännas som att jobbet man gör är en väldigt liten droppe i havet, men för den människan jag har framför mig just då kan jag göra skillnad, och det ger en väldig glädje att kunna göra det.

Lyssna på Ann i vår podd "Uppdrag: Rädda Liv" där hon berättar mer om sitt arbete med hiv.