Hoppa till huvudinnehåll
Två händer syns där den ena personen får en spruta mot hiv.
Publicerad 1 december 2023

Guinea: “Hiv finns i mitt blod, men kampen mot sjukdomen finns i min själ“

Foto: Albert Masias/Läkare Utan Gränser
En gravid kvinna genomför ett hivtest på en förlossningsavdelning på sjukhuset Matam i Conakry, Guinea.

I år är det 20 år sedan vårt hivprojekt startade i Conakry, Guineas huvudstad. Under de senaste två decennierna har vi hittat nya medicinska tillvägagångssätt och mobiliserat civilsamhället. 

Stigmat kring hiv är fortfarande starkt, men det minskar tack vare insatserna från alla som visar att människor med hiv kan må bra och leva länge. Att leva med sjukdomen har sina utmaningar, men våra patienter visar en tydlig glädje för livet. 

Man ler, tittar mot kameran och doftar på en blombukett.
Foto: Namsa Leuba/Läkare Utan Gränser

Aboubacar Camara, hivpositiv som arbetar med att ge stöd till andra som lever med hiv

”Jag fick min diagnos 9 februari 2008, när jag gick på universitetet. Då hade jag varit sjuk konstant i två år.

Jag gick till en läkare som gav mig rådet att testa mig för hiv. Jag hade inte ens hört talas om sjukdomen, men läkaren förklarade att det var ett virus.

När mina provresultat kom överhörde jag när läkarna pratade med varandra. De hade häftat fast ett papper med provresultat där det stod stort "hivpositiv". De trodde nog att jag var analfabet. Men när jag såg det ramlade jag av stolen. Jag blev så chockad.

Min storebror, som hade följt med mig, sa: ”Du måste bara acceptera det: hiv dödar inte." Läkaren skrev ut medicin till mig för tre månader.

Och efter tre månader började jag bli bättre och gick tillbaka till mina studier. På den tiden bodde jag hos min farbror och en gång när jag skulle äta middag med familjen som vanligt, insåg jag att de hade börjat undvika mig. Jag blev stigmatiserad, diskriminerad.

Jag hade ju ingen information om viruset och det kändes som att diagnosen var slutet på mitt liv. Jag försökte ta mitt liv två gånger. 

En dag lyssnade jag på ett program på radion där en aktivist hos Läkare Utan Gränser, som jobbade med att ge stöd åt hivpositiva personer, pratade om sjukdomen och hennes egen diagnos. Hon pratade samma språk som jag och i slutet gav de ut ett telefonnummer. Jag ringde upp och nästa dag träffade jag henne. När vi möttes sa hon: “Om du accepterar din sjukdom kommer du att bli precis som jag. Jag lever med hiv, men jag tänker inte sluta leva." Hon föreslog att jag skulle gå med i en samtalsgrupp och jag gick med på det. Där fann jag tröst. Och jag glömde till och med att jag var sjuk.

Sen fick jag höra att Läkare Utan Gränser ville anställa någon som kunde berätta sin historia offentligt. Eftersom min familj kände till min diagnos skämdes jag inte längre för att dela min berättelse med andra människor. Jag var tillgänglig, så de anställde mig.

Sedan dess har jag berättat min historia och Läkare Utan Gränser gör det möjligt. Nu bidrar jag till att lära människor i Guinea om sjukdomen och att motverka desinformation kring hiv. Hivviruset må finnas i mitt blod, men kampen mot sjukdomen finns i min själ. 
 

Diallo Maïmouna hivpositiv som arbetar med att ge stöd till andra som lever med hiv

“När jag arbetade som tågkonduktör 2005 kallade min chef in mig till sitt kontor för att ge mig sparken. Han misstänkte att jag hade aids och lämnade dörren och fönstren öppna. Han gjorde sig av med mig bara sådär, efter 24 års tjänst. Jag var helt utom mig av ilska.

En kort tid efter såg jag en tv-reklam från Läkare Utan Gränser om hivbehandling. Jag gick för att testa mig och när jag fick tillbaka resultaten blev jag chockad: positivt. På den tiden betydde hiv döden. Men jag påbörjade min behandling och ett halvår senare var jag frisk igen.

Stigmatiseringen mot människor som lever med hiv är utbredd i Guinea. Grannens barn brukade komma 

Man ler framför en himmelsk bakgrund och tittar uppåt.
Foto: Namsa Leuba/Läkare Utan Gränser

hem till mig för att titta på tv. Men en dag fick jag höra att de vuxna hade avskräckt dem från att besöka mig eftersom jag hade hiv. Vissa hivpositiva personer är rädda för att berätta för sina familjer och omgivning. Ibland överger barn sina föräldrar när de får höra att de blivit sjuka. Och en del kvinnor berättar inte ens för sina partners om sin diagnos, av rädsla för att bli slagna. Men männen måste förstå att äktenskapet är på gott och ont, i sjukdom och hälsa. 

Jag gick med i organisationen Guinea Hope Foundation och 2007 anmälde jag mig för att föreläsa om diagnosen. Jag kämpar för att försvara de sjuka, ge dem hopp och mod. Jag hjälper dem som är rädda för hiv. Jag ökar medvetenheten och jag är stolt över att leda förändringen. Idag har stigmatiseringen minskat och många saker har förändrats till det bättre.

Kvinna står framför himmelsk bakgrund, omringas av blombuketter och tittar in i kameran.
Foto: Namsa Leuba/Läkare Utan Gränser

Kadiatou Bodié Baldé, hivpositiv som är ordförande för patientorganisationen REGAP+ 

“Jag gifte mig när jag var 13 år ochmin man dog kort därefter. Jag var sjuk i tio år, men jag visste inte av vad – ingen pratade om hiv då.

Senare gifte jag om mig och upptäckte att jag var hivpositiv. Det kändes som slutet. Jag kunde inte skaka av mig det för här, i Guinea, ses du som ovärdig och blir inte tagen på allvar om du har hiv. När min man fick reda på min diagnos lämnade han mig och barnen. 

Jag kom i kontakt med Läkare Utan Gränser och en lokalorganisation som hjälpte mig att få tillgång till behandling. Det stöd som jag fick från Läkare Utan Gränser, från mina vänner och 

från de lokala organisationerna räddade mig. Jag fick ett jobb och jag kunde ta hand om mina barn. Sedan gifte jag mig en gång till och båda mina barn föddes hivnegativa, tack vare ett initiativ som förhindrade  överföring av viruset från mamma till barn. Idag är de 9 och 13 och min dotter vet att jag är hiv-positiv. Det är hon som påminner mig om att ta min medicin. 

Stigmatiseringen och diskrimineringen är väldigt allvarlig i Guinea. Jag har varit ordförande för Guinea Hope Foundation samt ordförande för nätverket för människor som drabbats av hiv/aids. Dessa organisationer hjälper patienter att få psykosocialt stöd.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Via På plats får du våra senaste nyheter och de viktigaste berättelserna direkt till din inkorg.

Nyhetsbrevet skickas ut ungefär en gång i månaden och är självklart helt kostnadsfritt.

En skadad patient flyttas från ambulansbår till en säng ombord på Läkare Utan Gränsers medicinska tåg

Genom att prenumerera på detta nyhetsbrev godkänner du Läkare Utan Gränsers integritetspolicy.

 

Bekräfta att du är en mänsklig besökare