Eskalerande konflikter och osäkerheten i Libyen tvingar tusentals människor ut på en osäker färd över Medelhavet. Den 20 december 2019 räddade Ocean Viking 112 personer från en gummibåt 32 sjömil från Libyens kust. 21 av dem hade överlevt ett dödligt luftangrepp på Tajouraförvaret fem månader tidigare. Berättelserna vi får höra vittnar om hur migranter och flyktingar i Libyen lever i limbo, fast i korselden av ett land i krig och fast i en våldscykel utan ände.
Av Natasha Lever, Läkare Utan Gränser
Det är en timme innan solen går ner den 20 december – den mörkaste timmen under den mörkaste perioden på året – det går knappt att särskilja den lilla fyrkanten som flyter ute på det svarta havet. Senare får vi reda på att den vita gummibåten har drivit runt hela natten på internationellt vatten utanför Libyens kust med 112 liv ombord.
Fören på båten hade under en lång tid tappat luft och människor ombord började få panik. Om vårt sök- och räddningsfartyg Ocean Viking hade anlänt 30 minuter senare hade det kanske varit för sent.
Men personalen på vår lilla ribbåt når fram i rättan tid. De för över 15 personer till en livboj för att underlätta trycket på den överfyllda gummibåten. När himlen sedan skiner upp genomför de den svåra räddningsinsatsen och transporterar ombord tolv personer åt gången på Ocean Viking.
De första som kommer ombord är kvinnor och barn. Bebisarna går knappt att urskilja innanför de otympliga flytvästarna. De sista som kommer ombord är en grupp unga somaliska män. Lättnaden av att vara ombord syns tydligt i deras ansikten.
Fler än hälften av dem som räddas den morgonen kom från Somalia och nästan hälften av dessa – 18 män, två kvinnor och en bebis – har flytt tillsammans. Torra, mätta och utvilade samlas de senare på dagen i en av de många containers som används som skydd ombord och berättar för mig var de träffades.
– Vi träffades i Libyen. Vi satt alla tillsammans i Tajouraförvaret, säger Hassan, en ung man med ett brett hjärtformat ansikte.
Tajoura är ett av Libyens officiella förvar där flyktingar och migranter hålls godtyckligt under obestämd tid, ofta under förfärliga förhållanden.
– Jag är ingen brottsling, ändå satt jag inlåst i Libyen i tre år, säger Hassan. Han berättar om hur han under de hemska förhållandena tvingades att utföra tvångsarbete och ofta straffades av vakterna, eller som han kallar dem – "poliserna".
– Det fanns inget solljus i Tajoura, säger Hassan. "Kvinnor och barn separerades från männen i stängda hangarer. Vi var tvungna att arbeta hela dagen och fick bara återvända till hangarerna kring midnatt. Vi straffades av polisen. Kvinnor fördes iväg, misshandlades och våldtogs."
En av de unga kvinnorna iklädd en röd rock håller ett barn i famnen och nickar tyst.
– De respekterar inte kvinnor, de respekterar inte bebisar, de respekterar ingen, säger Hassan.Om du försöker fly, blir du skjuten.
I början av april förra året bröt konflikten mellan de olika stridande parterna ut i landet. I juli flyttades fronten till närheten av Tajoura, benäget sydöst om Tripoli. Båda sidor ökade sina luftangrepp och drönarattacker till tätbefolkade områden.
Tajouraförvaret, som ligger nära en militärdepå, blev först utsatt för granatbeskjutning kvällen den 7 maj och splitter träffade nästan ett barn. FN:s flyktingorgan UNHCR yrkade på att förvaret skulle evakueras.
Trots detta fanns det två månader senare fortfarande 600 män, kvinnor och barn kvar i förvaret när det ännu en gång träffades av granater under natten den 2 juli. Minst 50 personer dog omedelbart. Det var den incident som dödade flest civila sedan början av konflikten.
"Den första luftattacken var nära hangaren där jag var", säger Faduma, den unga kvinnan i den röda rocken. "När det hände var dörrarna stängda och det var mörkt. Ingen kom för att öppna dörrarna, ingen kom för att hjälpa oss."
I paniken som bröt ut berättar Faduma att flera människor bröt sig ut från hangaren och försökte rymma, men tillfångatogs av vakterna och låstes in igen.
Enligt officiella rapporter skadades framför allt män då attacken skedde i hangaren för män, men kvinnornas del skadades också av smällen. Faduma säger att både hon och hennes barn Bilan togs till sjukhus.
En gravid kvinna som räddades av Ocean Viking i oktober har tidigare beskrivit för vår personal hur hon vara nära att få missfall efter att ha funnit sin mans döda kropp den kvällen.
"Människor blev som galna efter att luftattacken skedde", tillägger Faduma.
Enligt siffror från FN:s migrationsorganisation IOM dog 53 människor i Tajoura den dagen , men överlevarna ombord Ocean Viking uppger att siffrorna var nästan dubbla det som rapporterades.
"Många dog i Tajoura – fler än 100 personer. Jag kände dem alla", säger Hassan.
Efter att ha blivit utskrivna från sjukhuset togs både Faduma och Bilan till ett FN-stött transitcenter i Tripoli för särskilt utsatta människor som väntar på att evakueras.
Andra överlevande tog sig också till det redan överfulla centret de kommande dagarna efter bombningen, men blev inte insläppta, trots att de var särskilt utsatta.
– Det fanns människor i Tajoura utan pappa, mamma, familj eller något alls som levde i förvaret. UNHCR vägrade att ta emot dem, säger Bilan.
Enligt den här gruppen fick endast 45 överlevare av attacken stanna och vänta på evakuering på centret. De andra fick lämna centret och klara sig själva på Tripolis gator. Faduma stannade på centret i fyra månader, men tvingades till slut att lämna det. Hassan beskriver hur desperata de alla kände sig: "vi hade ingen hjälp, inget arbete – vi visste inte vart vi skulle ta vägen."
Under de senaste nio månaderna, i takt med att konflikten har eskalerat, har fler och fler flyktingar och migranter tvingats klara sig själva på Tripolis gator. En handfull officiella förvar i Libyen har stängts ner, inklusive Khoms, Karareen och Qast Bin Gashir, samtidigt som människor som tillfångatagits på havet skickats tillbaka utan någon som helst hjälp.
På gatorna riskerar de att bli kidnappade av kriminella gäng, människosmugglare, miliser eller att skickas till ett inofficiellt förvar där de riskerar att bli misshandlade, sättas in i tvångsarbete, utsättas för utpressning samt att bli sålda till människosmugglarnätverk.
– Somalierna har det svårt i Libyen, säger Mahad, en äldre man i grön skjorta. Somalierna kan inte röra sig i staden då de riskerar att tillfångatas av smugglare. FN-centret var en säker plats. Hur ska de kunna överleva nu? Vem ska hjälpa dem?"
Denna grupp somalier kände att de inte hade något val, havet var deras enda tillflykt. De försökte korsa centrala Medelhavet i en smugglares båt, trots riskerna.
Enligt IOM hade 753 människor, eller två människor per dag, dött eller försvunnit då de har försökt att korsa centrala Medelhavet, världens mest dödliga migrationsrutt.
"När vi lämnade FN-centret tog vi oss raka vägen till havet", säger Hassan. "Vi hittade någon som var villig att ta oss över i en båt. Vi betalade runt 13 000 kronor var."
Att försöka fly Libyen via havet kantas av svårigheter. Den libyska kustbevakningen är tränad och finansierad av EU och Hassan gjorde fyra olika försök, men varje gång stoppade den libyska kustbevakningen båten och han tvingades tillbaka till Libyen.
Hassan säger att människor på havet också tillfångatas av människosmugglare som tar dem tillbaka till Libyen för att sedan sälja de vidare till andra smugglare.
– Smugglarna säger: ”Jag behöver tio personer. Ge hit tio. De här tio är dina, ta dem!” Det är ren slavhandel.
Ljudnivån i containern ökar. Alla pratar i mun på varandra om hemskheterna, farorna och förnedringarna de utsattes för under tiden i Libyen. De berättar att de trodde att de skulle dö den där långa natten i den sjunkande gummibåten. Deras angelägna röster blandas med ljudet av arabisk sång och västafrikanskt trummande då den senaste räddningen firas på däck.
Faduma höjer sin röst för att höras genom ljudridån: "Du vet att det har varit krig och konflikt i åratal i Somalia. Det var därför vi flydde, det är därför vi letar efter ett sätt att ta oss till Europa. Men det vi upplevde i Libyen var mycket värre än det vi gått igenom i Somalia."
Faduma och hennes vänner har överlevt konflikten i hemlandet, en svår resa, förvar i Libyen, en dödlig luftattack och en farlig resa över Medelhavet. Efter två dagars väntande ombord går Italien med på att låta dem gå i land i en trygg hamn.
Somalierna väntar på att gå av båten i hamnen i Tarando och ser både förväntansfulla och nervösa ut. Det en gång så energifyllda däcket är tyst och stilla. En efter en går de i land, alla håller de hårt i sina få ägodelar. De tar sig till en samling av statligt anställda med ansiktsmasker och skyddsdräkter till en tältstad som snabbt sattes upp vid kajen. Mot möjligheten t att påbörja ett nytt, säkrare liv i Europa.
Under de senaste veckorna har minst 1 100 människor försökt fly Libyen över Medelhavet. Av dessa har 602 personer, varav många kvinnor och barn, blivit tvingade tillbaka till Tripoli av den libyska kustbevakningen. Under tiden har Läkare Utan Gränsers team på plats i Libyen rapporterat om nya strider och bombningar. Hur många människor måste tvingas riskera sina liv på Medelhavet i den här alltmer osäkra situationen?