Hoppa till huvudinnehåll

Hektiskt!

Publicerad 24 augusti 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Jag och chefssjuksköterskan Natacha.

Jag och chefssjuksköterskan Natacha. 

05.50 ringer min klocka, jag har redan vaknat några gånger av ljuden från vakterna utanför mitt fönster. Morgonen är sval och jag njuter av vilan från värmen som kommer under dagen.

07.15 går bussen. Vi, det medicinska teamet, som består av obstetrikern Marigul från Japan, chefssjuksköterskan Natacha från Brasilien, operationssköterskan Colette från Australien, narkossköterskan Nazira från Frankrike, och så jag, åker till sjukhuset 800 meter bort. Det är relativt lugnt på gatorna och vi är strax framme.

Först får vi alla passera hytten med den kvinnliga vakten där vi var och en blir visiterade så att vi inte tar med oss något farligt in på sjukhusområdet (denna procedur går alla igenom här), sedan är dagen igång.

07:45 börjar morgonmötet. Då samlas representanter från avdelningarna, de som arbetat nattskiftet (som är 16 tim långt!), och de som börjar dagskiftet. Innan detta möte ska alla siffror ha sammanställts. Senaste dygnet redovisas: 47 patienter inskrivna på förlossningsavdelningen, 34 kvinnor har fött, 2 sätesbjudningar, 3 havandeskapsförgiftningar, 2 stora blödningar, 5 kejsarsnitt. Fyra barn har överförts till barnavdelningen där 11 andra barn ligger sedan tidigare.

Alla mödrar och barn är ok.

Det här sjukhuset är nytt och större delen av personalen har inte arbetat med Läkare utan Gränser tidigare, vilket innebär att vi på nästintill daglig basis får ta upp organisationens principer på morgonmötet. Det har t.ex. kommit till vår kännedom att personalen tagit familj och bekanta till sjukhuset och bett om undersökningar, så vi klargör att detta inte är ok. Sjukhuset, med sina resurser, är till för patienterna. För personalen finns en särskilt anställd doktor. Nattskiftet avtackas för gott utfört arbete och dagen fortsätter i ett intensivt tempo.

På min väg mellan kontor och avdelningen (ca 50 m), blir jag ofta stoppad av oroliga anhöriga som väntar utanför sjukhuset. De vill veta hur det går för deras anhöriga eller vill diskutera något de har åsikter om. Idag stoppar en man mig och jag förstår att jag måste hämta min tolk: mannens hustru väntar tvillingar och man har inte velat skriva in kvinnan, utan gett paret råd att återkomma om 12 timmar. Med tolkens hjälp går jag in och tar reda på omständigheterna: det visar sig att kvinnan blivit väl omhändertagen av doktorn som arbetat nattpasset, hennes vatten har gått och då de bor alldeles i närheten har hon fått rådet att gå hem och komma tillbaka om 12 timmar, om inte värkarna startat innan dess. Efter 12 timmar ger vi antibiotika. Mannen är orolig och har uppenbarligen inte helt förstått informationen, så jag upprepar den, med tolkens hjälp. Med detta blir han lugn och paret går hem för att vänta på värkar.

Det är söndag idag, varje söndag ska statistiken göras, vilket innebär att Aquila som är ansvarig för förlossnings-avdelningen har en massa bokföring att göra. Hon är ny i sin uppgift och som hennes supervisor bistår jag henne i det, jag är van vid uppgiften från tidigare uppdrag.

Så fortsätter dagen, det löper på med stort och smått. Många händer, många samtal.

Det här är så meningsfullt. Jag stannar upp en stund, lite nu och då, reflekterar över tillvarons perspektiv.

Men….min säng har löss, så jag kämpar med klåda över hela kroppen. Ska be vår logistiker Michel om hjälp med detta – det har visst varit så förut i ”mitt” rum. Men det blir sen, senare i eftermiddag. Nu är nu och nu är jag mitt i en hektisk dag.

Relaterade nyheter

Sanna Sjöberg på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Att skaka hand

Varje dag på barnavdelningen försöker jag och mina doktorer jämka våra grundkunskaper, komma överens i behandlingsalternativ och tillvägagångssätt och tillsammans ge varje spädbarn en god chans. Men, milda makter, det har inte varit enkelt jämt.

En barnmorska tar hand om en nyfödd på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Det mänskliga i att andas

Nasreen sitter vid kanten på sängen och håller i den lilla, lilla hakan och masken mot ansiktet med ena handen, andningsblåsan med den andra och tittar stint på bröstkorgen. 

Administration en kväll på uteplatsen.
Afghanistan

På en pytteliten bostadsyta

I en tryckkokare som både själva arbetet och boendet i sig innebär bubblar en hel massa saker och känslor fram. Och teamet måste klara att lösa de bekymmer som finns, nära de relationer som skapas och hela tiden vara beredd på förändring.

Avdelningen för nyfödda på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Önskade barn

Efter dagens morgonrond förlöser en mor ett alldeles för tidigt litet gossebarn, på tok för liten och ung för att överleva i de förhållanden som vår neonatalvård i fält kan erbjuda, så liten att även europeisk neonatalvård skulle se utmaningar i att ge pojken en chans.