Den 12 maj stormade en grupp beväpnade män förlossningsavdelningen på sjukhuset i Dasht-e-Barchi i Kabul, Afghanistan. Under den fem timmar långa attacken dödade de gravida kvinnor, mödrar och nyfödda barn. Barnmorskan Aqila var där.
Aqila blev tidigt medveten om faran i att vara gravid och föda barn i hemlandet Afghanistan. Hon utbildade sig till barnmorska för att vara till hjälp för kvinnorna. Den ödesdigra dagen befann hon sig på sjukhuset i Dasht-e Barchi i Kabul.
Kan du berätta om den dagen?
– Det började som en vanlig dag. Jag gick hemifrån på morgonen och som alltid såg jag fram emot arbetet på förlossningskliniken där jag är handledare för barnmorskorna. Vid halv tiotiden var jag på väg till mitt kontor när jag hörde ljudet av skottlossning i närheten. Först var jag övertygad om att det kom någon annanstans ifrån. Jag kunde inte tro att de faktiskt attackerade ett sjukhus.
Vad hände sedan?
– Sjukhusets larm gick igång och jag såg människor som sprang till skyddsrummen. Som ansvarig för barnmorskorna uppmanade jag alla i mitt team att omedelbart söka skydd. Vi visste vad vi skulle göra eftersom vi hade haft flera genomgångar och övningar tidigare.
Var tog du skydd?
– Jag tog mig till det närmaste säkra rummet som var en korridor i kontorsbyggnaden. Vi hörde hur skjutandet fortsatte men visste inte exakt vad som hände. Jag var väldigt orolig för mina kollegor som inte var med mig. Hade de hunnit söka skydd, var de skadade, döda? Och patienterna i sina sängar, kvinnorna som höll på att föda, de nyfödda barnen – vad hände med dem?
Hur länge satt ni där i skyddsrummet?
– I fem timmar, så länge attacken pågick. Jag kunde inte kontakta min familj, jag visste inte om jag skulle få se mina barn igen.
Vi bad och försökte trösta varandra. När vi till slut kunde gå därifrån förde säkerhetsstyrkorna ut oss från sjukhuset med en gång. Men jag hann se att förlossningsavdelningen var sönderskjuten.
Vad hade hänt därinne?
– Beväpnade män hade gått in och skjutit kvinnor och nyfödda barn där de låg i sängarna. 25 personer mördades. Min kollega Maryam var med en patient som hade sammandragningar. Hon stannade vid patientens sida och dödades. En av kvinnorna på kliniken hade kommit hit från en avlägsen provins, två dagars resa från Kabul. Det hade tagit henne sju år att bli gravid och hon ville ha den bästa och säkraste vården när hon skulle föda. Men hon dog den dagen. Hennes nyfödda barn överlevde men hon dog på den plats där hon borde ha varit fullständigt trygg.
Det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse?
– Jag kommer aldrig glömma den dagen. Vi får aldrig glömma kvinnorna och barnen som dödades och därför vill jag berätta. Maryam finns inte längre för att hon inte ville lämna sin patient - det är så orättvist!
Och nu har Läkare Utan Gränser dragit sig ur Dasht-e-Barchi.
– Ja, jag har förståelse för att organisationen valde att lämna men det har en väldigt negativ effekt, särskilt för kvinnorna. Läkare Utan Gränser har räddat många liv här och hjälpt så många kvinnor att föda på ett säkert sätt. Överallt där jag går på gatorna i Dasht-e-Barchi ser jag barn som fötts på vår avdelning. Jag har själv fött två av mina barn där.
Kommer det fortfarande finnas vård för gravida kvinnor i området?
– Sjukhuset drivs av hälso- och sjukvårdsdepartementet och nu tar de även över förlossningskliniken. Men jag är orolig för att vården inte kommer att vara lika bra längre.
All personal som arbetade för Läkare Utan Gränser, inklusive jag själv, har slutat och jag har hört att sjukhuset saknar utrustning. De tar inte längre emot komplicerade fall så alla med komplikationer måste söka sig till andra sjukhus. Om de har pengar kan de gå till en privat klinik men människor i det här området är fattiga.
Hur kommer det sig att du blev barnmorska?
– Jag kommer från Bamiyan i centrala Afghanistan. Där fanns inga utbildade barnmorskor men min mor hjälpte kvinnor att föda hemma, trots att hon saknade medicinsk utbildning. Jag förstod tidigt att det kunde innebära en stor fara att bli gravid och att föda barn. Så jag bestämde mig för att bli barnmorska för att kunna hjälpa till att minska riskerna för kvinnor under graviditeten och förlossningen.
Varför började du jobba för Läkare Utan Gränser?
– När organisationen kom till Bamiyan 2003 började jag arbeta som vaccinatör samtidigt som jag gick i skolan. Under tiden fick jag utbildning och träning som barnmorska. När Läkare Utan Gränser öppnade förlossningsavdelningen i Dasht-e-Barchi 2014 ville jag gärna arbeta för dem igen.
Att vara gravid och föda barn kan vara farligt i Afghanistan – varför då?
– Många kvinnor saknar utbildning och känner inte till att det kan vara riskfyllt att föda barn. Kvinnor får heller inte bestämma själva kring sin graviditet, ofta är deras make och svärmor väldigt styrande. I fattiga familjer kan det hända att gravida kvinnor inte kan äta tillräckligt bra för att hålla sig friska och starka. Sedan är det problemet med tillgången på sjukvård – hela sjukvårdssystemet i Afghanistan fungerar dåligt och det är brist på utbildade barnmorskor. Framför allt på landsbygden är det svårt eftersom avstånden är långa och transporten kan vara för dyr. Vintertid är vissa vägar inte ens farbara.
Minns du någon särskild patient?
– När jag arbetade i Bamyian kom det in en kvinna med kraftiga blödningar. Hon hade fött hemma i byn men moderkakan hade inte kommit ut. Det var vinter och väldigt mycket snö så inga bilar kunde ta sig fram på vägarna. Så männen hade svept in henne i en filt och burit henne hela vägen till sjukhuset, vilket tog dem nära åtta timmar. Hon fick den livräddande vård hon behövde och i den stunden var jag så stolt över mitt yrke.
Den här texten publicerades i vår tidning Direkt #3, 2020.