DEBATT | Häromdagen avslutade vi vår verksamhet i Morialägret på Lesbos för att vi inte vill vara delaktiga i EU:s omoraliska och inhumana spel där människor förvandlas till spelpjäser. Efter det har vi, och även andra organisationer som fattat liknande beslut, mottagit kritik, som den från Gunilla von Hall i SvD och Annika Borg i Smålandsposten. Vi har även fått stöd för vår ställningstagande från många håll.
Många av kritikerna är av åsikten att vi borde ”rädda liv och hålla käften om politik” eller att vi övergivit syftet med vårt arbete – att hjälpa utsatta människor – för att göra en politisk markering. Vi kan delvis förstå kritiken, att avsluta verksamheten i Moria var inget lätt beslut.
Men att anklaga oss för att svika människorna på flykt är lite väl magstarkt. Sedan förra året har Läkare Utan Gränser haft tre båtar på Medelhavet som räddat över 20 000 människor och våra medicinska team har utfört nära 120 000 patientbesök i våra projekt runtom i Europa.
Beslutet är aldrig lätt och smärtsammast är det för medarbetarna på plats
Att avbryta verksamheten i Morialägret var inte en protest mot EUs uppgörelse med Turkiet, det handlar om att inte bli delaktiga i att utföra en plan för att massavvisa människor vars grundläggande rättigheter inte tillgodoses. Låt oss förklara hur vi resonerar och förtydliga vilka principer som styr vårt arbete.
En viktig humanitär princip är neutralitet och oberoende. Det innebär att vi inte tar ställning i en konflikt eller låter våra insatser styras av politiska agendor. Det betyder dock inte att humanitära organisationer arbetar i ett politiskt vakuum. Tvärtom, politiska beslut är något vi måste förhålla oss till och därför är det avgörande för oss att vårt arbete inte används för att uppnå politiska syften som ligger bortom vårt humanitära uppdrag.
Läkare Utan Gränser grundades ur ett antal läkares frustration över att bara plåstra om skadade under Biafrakrisen utan att kunna tala öppet om orsakerna till skadorna. Sedan dess har vi talat ut om det vi bevittnar, ibland med risk för att kastas ut ur länder. Ett ständigt återkommande dilemma i vårt arbete är när vår närvaro slutar hjälpa utsatta människor och istället bidrar till och förlänger deras nöd genom att vi inte tar avstånd ifrån orsakerna till deras lidande.
Under vår 40-åriga historia har vi flera gånger tagit beslut att avsluta vårt arbete. Det har vi gjort när risken för att våra insatser på sikt förvärrar situationen för de vi hjälper har varit för stor eller i situationer där vi vägrat ställa upp på premisser som inneburit att vi blivit en bricka i ett politiskt spel. Beslutet är aldrig lätt och smärtsammast är det för medarbetarna på plats.
Det är ingen hemlighet att vi tycker att avtalet mellan EU och Turkiet är förkastligt. Det innebär att den grundläggande respekten för mänskliga rättigheter och asylrätten inte längre garanteras. Det kommer förmodligen driva människor till att ta ännu farligare vägar framöver. Hur kan vi som humanitär organisation delta i och bidra till ett system som skapar mer mänskligt lidande?
vem är det egentligen som har svikit människorna i Moria?
Att vi som humanitär organisation ”bara” skulle rädda liv utan att reflektera över i vilket sammanhang vi verkar är en missuppfattning. Vi är inga ”nyttiga idioter” som EU kan använda för att verkställa sin cyniska plan. När politiska beslut påverkar den humanitära situationen för människor kan vi inte blint följa dem. För oss handlar det faktiskt om att stå upp för de människor vi försöker hjälpa och att inte förlänga eller förvärra den situation de befinner sig i. För vem är det egentligen som har svikit människorna i Moria?
Man kan ha åsikter om att organisationer som Läkare Utan Gränser vägrar utföra EU:s politik. Men det som borde vara upprörande är att organisationer och privatpersoner utför det arbete som EU:s medlemsstater har skyldighet att göra. Gång på gång har vi uppmanat EU att ta ansvar för de humanitära konsekvenserna av sin politik men resultatet har varit under all kritik.
Att Läkare Utan Gränser har rekordstora insatser för flyktingar i Europa borde få regeringar att skämmas. Vi må ha avslutat insatserna i Morialägret men vi är kvar på Lesbos och andra öar, med räddningsinsatser ute till havs, i Grekland, Italien, Frankrike och Serbien. Där, precis som överallt där vi arbetar, fortsätter vi att rädda liv, lindra nöd och värna om mänsklig värdighet.
Katrin Kisswani, ordförande
Artikeln publicerades på Omvärlden.se den 2 april 2016.
