Än idag är barnen inte säkra i Irak

”Jag jobbade som logistiker på ett sjukhus som Läkare Utan Gränser startade för ett år sedan i staden Qayyarah, som ligger i nordvästra Irak ungefär 70 kilometer söder om Mosul.

Qayyarah hade ett stort och fint regionsjukhus med sex operationssalar som precis blivit färdigbyggt när IS erövrade staden sommaren 2014. Men på sjukhuset hann man aldrig ta emot patienter. IS plundrade allt, tog utrustning, material, läkemedel och stängde sjukhuset för civilbefolkningen.

Dödliga fällor på många håll

I augusti 2016 återtogs Qayyarah av irakiska regeringstrupper. Men livet är fortfarande svårt för invånarna. Runt omkring i staden finns landminor och granater som inte har exploderat, men också försåtsminering. Det är sprängladdningar som är kopplade till vardagliga föremål, till exempel ett dörrhandtag. Så när en person försöker öppna dörren löser bomben ut. IS har utplacerat dessa dödliga fällor på många håll.

Jag har hört att de till och med har satt in den här typen av försåtsminering i nallebjörnar. 

Hösten 2016 beslutade Läkare Utan Gränser att man skulle bygga ett akutsjukhus av containrar i anslutning till en liten klinik för att kunna ge civilbefolkningen en möjlighet till akutsjukvård.

Claes Silfverhjelm i Qayyarah, Irak. Foto: Privat.

Som logistiker var den min uppgift att se till att sjukhuset fungerade rent tekniskt, säkerhetsmässigt och att konsumtionsvaror köps in. Att det fanns saker som el, vatten, fungerande lampor, värme, mat till patienter och blöjor. Allt som behövdes för att mina medicinska kollegor skulle kunna utföra sitt arbete.

För att få bättre insyn i arbetet på sjukhuset följde jag en dag med en kirurg på akutmottagningen. Något som visade sig var mycket omtumlande. Det är framförallt tre patienter som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Det var tre pojkar mellan sex och elva år som hade skadats i en explosion. Kanske hade de trampat på en landmina, kanske lekte de med en handgranat som inte löst ut. Ingen vet. Det var blod överallt. Kirurgen undersökte pojkarna och insåg genast av två av dem inte gick att rädda. De var redan döda. Men den lilla pojken, som var cirka sex år gammal, levde. Han hade en väldigt otäck skada på benet men vi visste inte om han också hade inre skador som vi inte kunde se med blotta ögat. Läkaren gjorde snabbt ett ultraljud. Inga inre blödningar - så det fanns hopp. Han opererades genast.

Ett barn dog direkt på plats. 

Senare den dagen kom pappan till en av pojkarna in på sjukhuset och vi fick reda på lite mer om vad som hade hänt. På morgonen hade han kört sin son och hans tre kusiner till skolan. Det han inte visste var att skolan var stängd den dagen. Det är inte ovanligt i Irak att sådant händer med kort varsel. Pappan släppte av barnen men när pojkarna insåg att skolan var stängd började de gå hemåt igen. Men de tog en annan väg hem än vad de brukade göra. Vad som hände sedan vet ingen exakt, någonting exploderade bredvid pojkarna. Ett barn dog direkt på plats. De två andra troligtvis på vägen till sjukhuset. Men det fanns ett ljus i allt mörker - den lilla pojken med benskadan klarade sig. Läkarna lyckades till och med rädda hans ben. Det är sådana här ljuspunkter som gör mitt jobb fantastiskt!

Hade Läkare Utan Gränser inte funnits i Qayyarah hade han förlorat sitt ben och troligen sitt liv. Den insikten var en av många anledningar till att jobbet som jag och mina irakiska och internationella kollegor gjorde kändes otroligt meningsfullt.

Vi i logistikteamet gjorde allt för att sjukhuset skulle fungera så bra som möjligt. Oavsett om det gällde en trasig vattenkran eller problem med elektriciteten på sjukhuset, så lyckades vi alltid hitta en lösning. Alltid.”

- Claes Silfverhjelm, som arbetade som logistiker i Qayyarah, Irak.

Läs mer om vårt arbete i Irak.