Det enda sättet att verkligen rädda liv i Gaza är få ett slut på det extrema våldet och den kollektiva bestraffningen av palestinier.
Den senaste resolutionen som antogs i FN:s säkerhetsråd den 22 december syftar enbart till att öka införseln av humanitärt stöd till Gazaremsan; den kräver inte ett eldupphör. Det är mycket komplicerat att föra in humanitär hjälp genom en rad israeliska och egyptiska vägspärrar, men det huvudsakliga hindret för vår medicinska personal som försöker ge sjukvård är det extrema våld som definierar det här kriget.
Jag skriver detta innan gryningen, i al-Mawasis mörker, kustremsan som Israel har utsett som humanitär zon. Jag kan jag höra bomberna falla varje minut i Khan Younis, tre kilometer bort i södra Gaza. Huset som jag bor i för tillfället skakar något enormt.
Tidigare denna vecka befann sig några av mina kollegor på Nasser-sjukhuset, där vi ger akut- och kirurgivård till patienter med svåra traumatiska skador och brännskador. Vi hade försäkrats av israeliska styrkor att sjukhuset inte skulle attackeras. Ändå, medan vi befann oss där, började flygblad falla från himlen, som uppmanade alla att omedelbart lämna området omkring sjukhuset. Inklusive vägen vi använder för att ta oss in och ut ur sjukhuset. Enheten inom israeliska armén som koordinerar humanitära insatser var inte ens medvetna om evakueringsordern, som hade getts av stridande trupper, förrän flera timmar senare.
Det är omöjligt att ge människor den sjukvård de så desperat behöver på ett säkert sätt under dessa förhållanden. Sjukhus och sjukvårdspersonal får aldrig bli måltavlor.
Då många har tvingats fly från plats till plats i Gaza för att söka säkerhet, står många människor nu utan skydd och de lever under fruktansvärda förhållanden. I Rafah, den sydligaste staden på Gazaremsan, bor nu minst 1,2 miljoner människor. Innan kriget bodde det 300 000 människor här. Längs gatorna sträcker sig improviserat byggda tält av plast, och skolorna är fyllda av människor som söker efter en trygg plats att sova på. Då det finns lite, eller inget bränsle, använder människor den växtlighet de kan hitta för att hålla igång eldar som kan ge värme mot vinterkylan. Rent vatten och toaletter är en bristvara, sjukdomar sprids fort på grund av trångboddheten och bristen på sjukvård, och matpriserna har ökat sex eller sju gånger i jämförelse med priserna innan kriget.
Trots de svåra levnadsförhållande i södra Gaza har en stadig ström av bilar, fyllda med människor, tillhörigheter, och madrasser fastspända på biltaken, tagit sig ned längs kustvägen efter att den israeliska armén gav order om att evakuera delar av centrala Gaza. Enligt information från FN på morgonmötet för koordinering av de humanitära insatserna är det ytterligare 100 000 personer som tvingats fly. Alla de måste nu försöka att hitta någonstans att bo på en plats där det är så stor brist på resurser att lastbilar med förnödenheter plundras varje dag.
Anledningen till att människor fortsätter bege sig söderut är tydlig. Mina kollegor på al-Aqsa sjukhuset i centrala Gazaremsan, tog emot 131 döda och 209 skadade patienter efter Israels bombningar av al-Maghazi och al-Bureijs flyktingläger kvällen den 24 december. Bilderna av högar med kroppar i vita liksäckar på gårdsplanen utanför sjukhuset visades om och om igen i media. Sedan började bombningarna av Khan Younis igen.
Vi vill göra mer för att bistå människorna i Gaza, men de fortsatta bombningarna och striderna tvingar in oss i ett allt mindre hörn på Gazaremsan. Det är förfärliga förhållanden här. Men de är inte i närheten av så förfärliga som förhållandena i norra delen av Gaza, som har varit avskuren från nästan allt stöd i månader.
Det enda sättet att verkligen rädda liv här är att få ett slut på det extrema våldet och den kollektiva bestraffningen av palestinier, det måste upphöra nu.
Läs mer om vårt arbete i Palestina.
