Hoppa till huvudinnehåll
Tayeba Begum, tillsammans med delar av sin familj i flyktinglägret Cox's Bazar, Bangladesh.
Publicerad 25 augusti 2022

"Jag längtar efter fred"

Foto: Saikat Mojumder/Läkare Utan Gränser
Tayeba Begum är mamma till sex barn. Hon flydde från Myanmar med inget mer än kläderna hon hade på sig.

Den 25 augusti 2017 tvingades hundratusentals rohingyer att fly från sina hem för att undkomma folkmordet i Myanmar. De bosatte sig i Cox’s Bazar i sydöstra Bangladesh. Fem år senare lever fortfarande 800 000 rohingyer under svåra förhållanden i megalägret. Men att återvända hem är inte ett alternativ.

– Militären dödade rohingyer på ett brutalt sätt och brände ner hus, berättar Tayeba Begum som har levt i i Cox’s Bazar i fem år. Vi var tvungna att rädda oss själva. Mina tvillingflickor var bara sex månader gamla när vi flydde. Efter att mördandet började kunde vi inte stanna kvar i Myanmar längre.

Idag är det fem år sedan Myanmars militär inledde så kallade "rensningsaktioner" i delstaten Rakhine mot rohingyafolket, en muslimsk minoritet som bor i det övervägande buddhistiska Myanmar. Fler än 700 000 tvingades fly över gränsen till Bangladesh. Där fanns det redan tusentals rohingyer som hade flytt Myanmar under tidigare år. Än idag bor de flesta kvar i tillfälliga läger, ihopträngda och under oacceptabla förhållanden. De lever som statslösa och nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Begränsad rörelsefrihet påverkar deras möjlighet att få tillgång till betalt arbete, utbildning och sjukvård.

Fem rohingyer berättar om livet i Myanmar före flykten och om situationen i lägret Coxs Bazar, Bangladesh. Videon är på engelska.

– Några dagar efter vår ankomst byggdes skydd åt oss av tyg och bambu. Nu bor vi här i ett flyktingläger, säger Tayeba Begum. Mina tvillingar är fem år nu. I fem år har vi levt i nöd.

– Ibland äter jag mindre än vad jag borde för att i stället kunna sälja en del av maten och köpa något till mina barn.

Att återvända säkert till Myanmar är fortfarande inte möjligt för rohingyerna, som idag bedöms vara den största statslösa minoriteten i världen. Och Tayeba Begum är oroad för framtiden.

– Jag längtar efter fred. Om vi någonsin kan leva fridfullt igen i Myanmar kommer vi tillbaka. Varför skulle vi inte återvända om rättvisa skipas och vi får medborgarskap? Är det inte vårt hemland också? Men hur kan vi återvända om våra rättigheter inte garanteras? Var ska vi bo om våra hus är förstörda? Hur kan vi återvända om våra barn kan tas i från oss och mördas?

Läkare Utan Gränser driver flera sjukhus och vårdcentraler i flyktinglägret Cox’s Bazar, Bangladesh. Våra insatser omfattar en rad aktiviteter såsom akut- och intensivvård, barn- och obstetrisk vård, sexuell och reproduktiv vård och behandling för överlevande av sexuellt våld och patienter med icke-smittsamma sjukdomar.