"Jag var med och räddade människor på Medelhavet"

Patrick berättade för mig att han hölls fången i Libyen. 

En dag tillfångatogs han och fördes iväg för att arbeta i ett fångläger ägt av befälhavaren för en väpnad grupp. Lägret låg nära en stor väg som ledde in till stadskärnan, men gömd bakom en hög betongmur så att ingen visste vad som pågick därinne. 

Liksom de andra flyktingarna och migranterna där, tvingades Patrick arbeta med befälhavarens husbygge. Det fanns bara en regel: de fick inte prata, hosta eller ge ifrån sig något som helst ljud.

Den som bröt mot denna regel sköts.

Av alla redogörelser som människor delade med mig, är det denna som är svårast att glömma. Jag kan se den trafikerade vägen framför mig, full av liv – och sedan hur skräckslagna män utan någon röst arbetar i total tystnad bakom en hög, ogenomtränglig mur. Gömda för resten av världen, rädda att mista livet precis när som helst.  

När jag hör honom förstår jag varför han gick ombord på den sköra gummibåten mitt i natten.

Allt han ville var att fly, till vilket pris som helst, på vilket sätt som helst – oavsett hur stor risken att kapsejsa och drunkna var. Det öde som fler än 473 personer mött på centrala Medelhavet samma år – drunknade, döda – var inte tillräckligt för att avskräcka honom. Inte heller det faktum att han inte kunde simma.

De räddade

Många av de 354 människor som vi räddade hade drivits till gränsen för vad de klarade av. Alla dessa timmar och dagar, helt utlämnade till vågorna i ostadiga överfulla båtar under den skoningslösa augustisolen – och genom nattens kalla, mörka timmar.

Vad de utstått blev uppenbart så snart de kom ombord på räddningsfartyget. 

Människor kom upp på däck med sina sista krafter, kämpade för att hålla sig på fötter eller gå några små steg. En del kollapsade direkt av utmattning, sjösjuka och uttorkade, oförmögna att resa sig eller ens lyfta en sked ris på flera timmar.

Åtminstone 150 av de överlevande som räddades under min tid ombord hade utstått tre dagar och nätter i en gummibåt med trasig motor och utan mat eller vatten. Många hade tillbringat timmar sittande i en farlig och frätande blandning av bensin och saltvatten, vilket gav allvarliga och extremt smärtsamma kemiska brännskador på huden.

De flesta jag pratade med under de första minuterna kunde inte ens minnas hur gamla de var eller varifrån de kom. Om jag frågade igen, på ett annat språk, möttes jag ofta av en häpen, stum blick.

Den vittnade om traumat tydligare än vad ord kunnat göra.

Berättelserna

Räddningsaktionernas frenetiska timmar var så småningom förbi, och ersattes av nya nödvändigheter: utdelning av mat, kläder och hygienartiklar, vård åt de som behövde det akut och icke-akut, och att se till människors behov och sårbarheter.

När de återfick styrka och kände sig tillräckligt trygga kom de till mig och insisterade på att jag skulle lyssna till deras erfarenheter.

Jag träffade en ung man med granatsplitter kvar i kroppen efter en explosion som dödat hans far och hans yngre syster i Tripoli.

Jag pratade med en tonåring med spår av en kula på foten; han sköts av en krypskytt när han var på väg för att handla mat och förvägrades sedan behandling på sjukhuset eftersom han var svart.

Jag satt tillsammans med en mor som inte vågade släppa sitt barn mer än några meter ifrån sig då hon sett beväpnade män gräva ner andra kvinnors bebisar levande i sanden.

John berättade för mig att han under ett byggarbete han utförde en dag råkade förstöra ett fönster. Husägaren ringde till chefen och krävde 500 libyska dinarer (ungefär 3 000 kronor). John råkade höra chefens svar: ”Den här afrikanen är inte värd 500 dinarer; gör precis vad du vill med honom.”

Och så blev det också.

Ägaren ringde ännu ett samtal och några timmar senare fängslades John. I tre månader satt han fången. Han berättade för mig att han blev slagen, torterad och fick elchocker varje dag. 

Jag fick se ett av hans fingrar, som var helt oigenkännligt av misshandeln. Allt detta för att ha råkat förstöra ett fönster.

Listan fortsätter. Och fortsätter.

Fast det är inte en lista, snarare en hel katalog av skamliga, oförlåtliga handlingar av brutalitet och diskriminering. Varje ärr, varje hundbett, varje oigenkännlig och förlamad kroppsdel bildar en karta över attacker mot mänsklig värdighet längs resvägen.

Det är berättelser om devalvering av människoliv.

Vänteleken

I elva dagar väntade vi på att myndigheterna skulle anvisa Sea-Watch 4 till det som kallas en säker hamn. I praktiken innebär det en hamn där vi skulle få gå iland, där passagerarna inte längre skulle riskera att skadas och där deras basala behov (mat, skydd och så vidare) kunde uppfyllas. Det var fruktansvärt att se hur den avsiktliga förseningen av detta orsakade intensivt, onödigt lidande för de som blivit räddade.

En kvinna kom till mig efter en vecka, helt utom sig. 

Hon grep tag i mina händer och frågade med panik i rösten om vi skulle föra tillbaka dem till Libyen. I hennes frånvarande blick, som annars var full av medkänsla och värme, kunde jag läsa att hon redan var där i tankarna, på platsen hon försökte fly ifrån.

Hon frågade mig samma sak varje dag, flera gånger om dagen, allt mer enträget och oroligt:
”Berätta! Berätta! Kommer ni ta oss tillbaka?”

Några av de ensamkommande barnen och tonåringarna kunde inte längre sova, triggade av oron ombord och bristen på någon synlig, snar lösning. De yngsta förlorade aptiten och slutade äta, vilket bekymrade den medicinska personalen.

Fördröjningen tog ut sin rätt.

Det var rörande att se hur människor, trots att de tycktes så utmattade och ångestridna under dessa svåra dagar, upprätthöll sitt artiga, omhändertagande uppträdande gentemot besättningen.

Kombinationen av dygnet runt-arbete på däck i tryckande hetta och krävande nattvaktskift hade börjat dränera våra ansikten på färg och fick oss att se så utarmade ut att det knappt kunde döljas av alla lager av skyddsutrustning. 

De som blivit räddade erbjöd oss gång på gång hjälp med våra uppgifter på däck, uppmanade oss att vila, frågade hur vi mådde. Innan de åt hörde de sig för om vi redan fått mat och vid upprepade tillfällen erbjöd de oss att dela på deras mat.

Dessa stunder av kamratskap och mänsklig solidaritet, alla omtänksamma och osjälviska handlingar med vilka de tog hand om varandra – och om oss – återupprättade en känsla av hopp och värdighet ombord, även de dystraste av dagar.

Att ta farväl

På elfte dagen efter den första räddningsinsatsen fick vi slutligen den nyhet som förde med sig välbehövd tröst och lättnad: italienska myndigheter hade hänvisat Sea-Watch 4 till Palermo på Sicilien, där människor skulle överföras till ett karantänskepp.

I Palermo började människor lämna vårt fartyg, en i taget. På grund av covid-19-åtgärder kunde vi inte kramas eller ta i hand, så vi tog farväl genom att forma våra händer som hjärtan. De vinkade tillbaka, steg i land och sedan upp på karantänskeppet, och var – efter månader och år av svåra motgångar – i Europa.

De har betalat ett ofattbart högt pris för att komma hit. Månader eller år av utnyttjande,  föräldrar, barn och släktingar som förlorats längs vägen, vännerna som lämnats eller drunknat, och de mörkaste stunderna av att vara fullkomligt utlämnad, nekad medmänsklighet och stöd.

Jag minns alla stunder tillsammans med de räddade med mer tacksamhet och beundran för deras motståndskraft, tålamod och vänlighet – gentemot mig och mina kollegor – än jag någonsin kan uttrycka.

Under de sista minuter vi tillbringade tillsammans, utbyttes några slutligaord av tacksamhet och uppmuntran. Några bad oss fortsätta rädda liv ute på havet, att se till att ingen lämnades kvar. Vi ville svara att vi skulle det, men vi visste att det var ett löfte vi inte kunde ge, att vårt fartygs öde redan var avgjort. Och att så snart vi kom till Italien skulle chansen att få åka därifrån vara liten.

Vi hade rätt.

Femton dagar efter att de som räddats gått iland, placerades Sea-Watch 4 under en administrativ blockering. 

De teknikaliteter som användes som skäl för att hålla oss kvar i hamnen var bara en juridisk fasad. Egentligen var det ett politiskt motiverat beslut att för femte gången på lika många månader blockera livräddande insatser på centrala Medelhavet.

När jag nu sitter här, förhindrad att göra mitt jobb på havet, tänker jag på alla som vi inte räddade, inte kommer att rädda, aldrig får en chans att rädda.

Jag tänker på vad som krävs för att man ska riskera livet för att få en chans till en trygg, normal och värdig tillvaro. Jag tänker på dessa människor som jag antagligen aldrig kommer att träffa och hoppas att de vinner mot alla de odds som Europa satt upp mot dem – och på något sätt lyckas sätta sig i säkerhet.

Jag tänker på alla som fortfarande sitter fast i Libyen, fångna bakom den höga och ogenomträngliga mur som Medelhavet nu utgör. Gömda utom synhåll och tvingade till total tystnad – precis som männen i Patricks fångläger – fortsätter tiotusentals människor att leva med omänsklig brutalitet, ondska och orättvisa varenda dag. Alltmedan Europa håller för öronen och tittar åt ett annat håll.

Alla namn är fingerade.