Hoppa till huvudinnehåll

Lämnade på gatan

Publicerad 28 december 2020
För tre år sen kom 60-årige Hazem tillsammans med sin fru och deras tre barn från Irak till Grekland.
Foto: Enri Canaj/Magnum Photos
För tre år sen kom 60-årige Hazem tillsammans med sin fru och deras tre barn från Irak till Grekland.

Så här års berättas många fina julsagor om hur människor i solidaritet ställer upp för medmänniskor i en sämre livssituation. Samtidigt blir levnadsvillkoren för människor som tagit sin tillflykt till Europa allt sämre. Efter att ha flytt från krig och våld hamnar många i svåra och osäkra förhållanden.

I Grekland gör en förändring i asyllagen att människor som beviljats asyl bara har 30 dagar på sig att integreras i sitt nya land innan de förlorar både ekonomiskt stöd och hjälp att hitta boende.

Vi har träffat tre människor som flytt undan bomber och stridigheter i olika länder, men vars historier alla tagit dem till Greklands huvudstad Aten, där de mitt under julfirande och en global pandemi riskerar att hamna på gatan.

Ismail, 53 år, från Damaskus, Syrien, lever tillsammans med sin diabetessjuka fru och två barn i Aten.
Foto: Enri Canaj/Magnum Photos

ISMAIL

Hjärt- och kärlsjuke Ismail, 53 år, från Damaskus, Syrien, lever tillsammans med sin diabetessjuka fru och två barn i Aten. Nu riskerar de att vräkas. Då familjen inte har någonstans att ta vägen väntar ett liv på den livliga huvudstadens gator.

– Vad som är djupt oroande för mig som läkare är den stress som ett liv på gatorna utsätter mina patienter för, säger Luai Tayeh, läkare på Läkare Utan Gränsers dagcenter i den grekiska huvudstaden.

Stress är hjärtats största fiende och bästa vän med hjärt- och kärlsjukdomar. Ismail genomgick 2015 en stentoperation i sitt hjärta för att öka blodflödet i kroppen. Både Ismail och hans fru har en historia med hjärt- och kärlproblem och att i tillägg till det bli hemlös, vilket kan medföra både extrem stress och upprördhet, riskerar så klart att förvärra deras tillstånd.

– Vi flydde från vårt hem i Damaskus förorter när det bombades under en flygattack 2015 och konsekvenserna av kriget blev ohållbara. Det fanns två alternativ. Antingen lämnar vi för en trygg plats där vi kan få tillgång till sjukvård, och där barnen kan överleva och få en utbildning, eller så stannar vi i Syrien och dör. 

I en veckas tid, dag och natt, vandrade Ismail och hans familj över bergen till Turkiet innan de kom fram. Då hände det som inte fick hända. Ismails fru, som har både diabetes och hjärtproblem, fick en stroke och tvingades ligga på sjukhus i en månads tid. För att ha råd med den behandling som krävdes för att hon skulle överleva tvingades Ismail använda upp familjens sista besparingar. 

I samband med att familjen fick asyl i Grekland blev de tillsagda att flytta ut ur sitt tillfälliga boende och anmäla sig till Helios, en del av Internationella organisation för migration, IOM, med uppdrag att hjälpa flyktingar att integreras i det grekiska samhället. I verkligheten är processen dock så komplicerad att många människor hamnar på gatorna eller i otrygga boenden.

Utöver de ofta komplicerade dokument som behöver fyllas i förväntas flyktingarna att på egen hand hitta boende. Detta trots att de inte kan språket, för att inte tala om den stigmatisering som möter människor på flykt.

– Min son är vaken på nätterna och sover hela dagarna, det finns ingenting för honom att göra här och det krossar mitt hjärta. Vi har knappt pengar till mat på bordet. Ibland går jag till marknaden för att samla ihop rester, och jag samlar plastflaskor och säljer på marknaden. Om jag får ihop 35 flaskor ger det mig en euro. Det händer att jag önskar att jag hade dött i Syrien, istället för att leva det liv jag tvingas leva här. Vi har varit här i tre år och våra liv är förstörda. Det finns ingen framtid, säger Ismail.

Soma Sediqi och hennes man kommer från Kabul och har två små barn.
Foto: Enri Canaj/Magnum Photos

SOMA

Soma Sediqi och hennes man kommer från Kabul och har två små barn.

– Livet i Afghanistan var omöjligt. Varje dag pågick våldsamheter och bombningar. Det fanns ingen framtid för vår familj och ingen möjlighet till medicinsk behandling. När du väl lämnat ditt hem kommer du till en tidpunkt när det inte finns någon möjlighet att vända tillbaka, säger Soma.

– Jag har träffat människor som sagt att de hellre skulle dö än att återvända. Jag själv vill aldrig åka tillbaka. Skräcken för explosioner och bomber kan inte jämföras med något annat.

– Vi kom till Lesbos i juni 2018. Morialägret var hemskt och skrämmande. Jag var rädd hela tiden. Varje dag var en traumatisk upplevelse.

I fem månader bodde familjen tillsammans med 20 andra människor i en container innan de förflyttades till Aten, men efter att ha beviljats asyl blev de tillsagda att lämna sitt tillfälliga boende i staden.

– Vi visste inte om det och blev överraskade. En dag var det någon annan i vårt rum och de sa att de hade flyttat alla våra grejer till hotellets entré. Min son har ett svårt medicinskt tillstånd som påverkar utvecklingen av hans njurar. Min man föddes med polio, en smittsam sjukdom som ledde till en fullständig förlamning av hans vänstra ben.

Den svåra situationen till trots lyckades de unga föräldrarna anmäla sig till Helios-programmet och fick en lägenhet i Aten. Programmet varar dock bara i sex månader, och familjen riskerar därför snart att hamna på gatan.

– Vi lånade pengar från alla vi känner. Vi behövde betala en hyra i förskott och en månads deposition, totalt handlade det om 700 euro. Hyran är på 246 euro, medan vi får 396 euro i månaden. För det mesta har vi kylen avstängd och lamporna släckta, vi försöker att klara oss utan elektricitet. Snart måste vi dessutom flytta ut. Jag är väldigt tacksam över många saker och jag har träffat många underbara människor i Grekland. Det finns saker som fungerar bra i det här systemet, men regeringen borde se oss som människor istället för siffror. 

För tre år sen kom 60-årige Hazem tillsammans med sin fru och deras tre barn från Irak till Grekland.
Foto: Enri Canaj/Magnum Photos

HAZEM

För tre år sen kom 60-årige Hazem tillsammans med sin fru och deras tre barn till Grekland. Familjen flydde Irak efter att ha blivit trakasserade för sin religiösa tro.

– Jag lider av smärtor från krigsskador i min högerarm och mitt högerben, som är förlamade. Jag har även hepatit C och högt blodtryck. Det var därför vi kort efter vår ankomst till ön Chios (en grekisk ö strax utanför Turkiets kust, reds anm) i september 2017 förflyttades till Aten, säger Hazem.

I juni 2018 fick familjen asyl och förlorade därmed sitt ekonomiska stöd och fick veta att de skulle lämna sitt hem.

– De knackade på dörren och sa att vi måste flytta ut. Flytta var? Jag har uppehållstillstånd i Grekland nu, men inget annat. Jag är funktionshindrad och kan inte arbeta. Jag talar inte språket. Jag vill inte lämna huset, jag vill bara få behandling.

– Jag vägrade att skriva på vräkningspappret. Jag vet inte vad som händer med mig längre. Min medicin är väldigt dyr. Vilka är mina alternativ? Jag kan inte ens lämna Grekland. Om jag åker till ett annat land skickar de tillbaka mig hit. Vi har inga möjligheter att klara oss här. De hotar oss med att vi ska hamna på gatan utan hjälp och tar ingen hänsyn till mitt hälsotillstånd. Jag vill fråga EU och den grekiska regeringen hur det är tänkt att vi ska överleva? Vi kom hit för att hitta en säker plats, men nu väntar ett liv på gatan. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända oss längre.

Sedan EU och Turkiet 2016 slöt ett avtal om att minska antalet flyktingar som tar sig från Turkiet och vidare in i EU via de grekiska öarna ofta fastnat där. Läkare Utan Gränser har arbetat i Grekland sedan 1991. 

LÄKARE UTAN GRÄNSERS ARBETE I GREKLAND 2019:

  • 46 600 besök inom öppenvården
  • 7 470 besök för psykisk ohälsa
  • 11 600 vaccinationer
  • 390 som utsatts för tortyr
  • 780 som utsatts för sexuellt våld

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Genom att prenumerera på detta nyhetsbrev godkänner du Läkare Utan Gränsers integritetspolicy.

 

Bekräfta att du är en mänsklig besökare