Bilen är packad med utrustning för undersökning, provtagning och omläggningar. Chauffören navigerar skickligt i trånga gränder, bland myller av människor, fordon, hundar, katter och hönor. Vi besöker patienter i flyktingläger och hus.
På Läkare Utan Gränsers två kliniker i Bekaadalen i Libanon tar vi emot patienter med hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, epilepsi och andra kroniska sjukdomar. För de allra sjukaste patienterna, de som inte kan lämna sin säng, gör vi hembesök en gång per månad.
Första stoppet är ett tält i ett av områdets 150 flyktingläger. Vår patient är halvsidigt förlamad och kan inte tala efter ett stroke. Vi sätter oss bredvid honom på en av madrasserna som utgör rummets inredning. Hans hustru och dotter sköter omvårdnaden. Vi berömmer dem för hur de hjälper honom med träningen och sköter omläggningen av hans trycksår. Hur går träningen med gåbocken? frågar vi. Den är svår att använda, säger de. Det är trång mellan tälten och marken är ojämn, men han tränar lite varje dag inne i tältet.
Nästa patient är en 30-årig kvinna med BMI 50 dvs kraftig övervikt. Hon har diabetes och högt blodtryck. Liksom många lägre medelinkomstländer lider Libanons befolkning av det som kallas ”dubbel sjukdomsbörda”. Det betyder att näringsbrist och infektioner dvs de sjukdomar som förknippas med fattigdom, förekommer samtidigt som välfärdssjukdomar som övervikt och hjärtkärlsjukdomar.
Vår patient sitter upp i sin säng och studerar koranen med hjälp av en podd när vi kommer. Hennes blodsocker är högt och hon tar inte sitt insulin enligt ordination. Först säger hon att hon mår bra och trivs med sina studier men efter en stunds samtal rinner tårarna ned för hennes kinder och hon talar om sin hopplösa situation. Vi lovar förmedla kontakt med våra psykologer för fördjupade samtal och bedömning av vilket stöd vi kan ge henne.
Nästa stopp är i ett vackert libanesiskt hem. Dörrar, fönsterluckor och alla tyger går i turkost som vackert kontrasterar mot beigea stenväggar och marmorgolv. Den ekonomiska krisen i Libanon gör att många tidigare välbärgade familjer har tryckts ned under fattigdomströskeln och inte längre har råd med välfärdstjänster som sjukvård och skola. I en gammal sjukhussäng ligger husets 30-årige son med förkrympta och hopdragna armar och ben. Han får mat via en slang till magen. Både han och hans tvillingbror skadades vid förlossningen. Mamman berättar att han mår fysiskt bra men är nedstämd sedan tvillingbrodern som vårdades bredvid honom dog i lunginflammation för några veckor sedan.
Vi fortsätter vår runda och träffar fler patienter med stroke, felläkta frakturer och ålderdomssvaghet. Många av patienterna och deras familjer uttrycker sin tacksamhet över att vi kommer. Ofta bjuder familjerna på starkt arabiskt kaffe med kardemumma. När jag tvekar inför en tionde kopp viskar min kollega att det är mycket oartigt att tacka nej.
Men alla familjer tar inte emot oss med tacksamhet. Våra besöker väcker förhoppningar och därmed besvikelse när vi inte kan möta alla behov. ”Varför kommer ni om ni inte kan hjälpa oss?” frågar flera. Jag vet att vårt projekt är ett resultat av omfattande analys och planering för att hjälpa så många som möjligt av de som behöver det bäst med de resurser vi har men hur kan jag förklara detta för den som inte få hjälp?
