Hoppa till huvudinnehåll

Libyen är inte ett säkert land

Publicerad 20 februari 2019
Kvinnor och barn i ett förvar i Khoms i Libyen.
Foto: Sara Creta/Läkare Utan Gränser

I Libyen sitter flyktingar fast i interneringsläger på obestämd tid, under omänskliga förhållanden. Det går inte att bara skicka tillbaka folk dit, skriver Irene Kruse, humanitär rådgivare för Läkare Utan Gränser i en debattartikel i tidningarna Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad.

Människor som räddas till havs ska enligt internationell lag föras till närmaste säkra hamn och erbjudas skydd. Men vad gör EU? Skickar tillbaka människor i desperat behov av hjälp till Libyen – det land som de försöker fly ifrån.
Det är nu några veckor sedan jag kom tillbaka från Tripoli där jag i ett halvår jobbade tillsammans med Läkare Utan Gränsers medicinska team i flera av de överfulla förvaren i det konflikthärjade landet.

Barnet dog av brännskador

En 20-årig eritreansk kvinna i ett förvar i den libyska huvudstaden Tripoli berättade sin historia för mig. Hon var djupt traumatiserad, blicken var stel och på ena armen hade hon ärr från en brännskada. Hon förklarade hur hon har flytt från sitt land och efter en kort tid i grannlandet blivit brutalt våldtagen av en polis. Hon lyckades ta sig vidare och betalade några människosmugglare för att de skulle ta henne till Libyen. Därifrån hoppades hon kunna resa vidare till ett säkert land i Europa. Men så blev det inte.
Människosmugglarna sålde henne till ett kriminellt gäng som torterade och misshandlade henne. Hon födde ett barn i cellen där de höll henne fången och trots att hon gång på gång sade att hon inte hade några pengar blev människohandlarnas försök till utpressning alltmer aggressiva. En dag kom de med en balja kokande vatten som de hällde över henne och barnet. Barnet dog av brännskador.

Flera av dem har blivit våldtagna

I Libyen sitter flyktingar fast i interneringsläger på obestämd tid, under omänskliga förhållanden. Tillgången till dagsljus, mat och vatten är begränsad. Maten är helt otillräcklig och uppfyller inte näringsbehoven hos någon – särskilt inte hos personer med allvarliga medicinska tillstånd, barn och gravida.
Många berättar att de flytt från länder i krig, konflikt och misär. Deras resa har utvecklat sig till en mardröm där de lider långt bortom de europeiska ländernas och övriga omvärldens uppmärksamhet. I ett desperat letande efter säkerhet och ett bättre liv har de hamnat i den libyska öknen där de i vissa fall tillbringat flera år och utsatts för systematiska kränkningar.
Många kvinnor vittnar om att de varit fångar hos kriminella människohandlare i åratal och även sålts vidare, ofta två eller tre gånger. Flera av dem har blivit våldtagna, slagna och utsatta för fysisk och psykisk tortyr som ett sätt att försöka pressa dem – eller deras familjer – på pengar.

De berättade att släktingar drunknat på Medelhavet

Efter revolten och ledaren Muammar Khadaffis död 2011 har Libyen hamnat i ett allt djupare politiskt kaos. Senast i januari i år dödades 14 människor och 58 skadades när milisgrupper drabbade samman i Tripoli. Interneringslägren ligger ofta i närheten av frontlinjerna vilket innebär att flyktingarnas liv alltid är i stor fara vid bombattacker eftersom de är inlåsta i sina celler.
Under min tid i Libyen mötte jag många föräldrar som flytt tillsammans med sina barn, som även de utsatts för övergrepp och tortyr. Flera var i stort behov av medicinsk och psykologisk hjälp. De berättade att deras släktingar drunknat på Medelhavet eller torterats till döds tidigare under flykten och att de varit tvungna att begrava dem längs vägen.

Det är groteskt

Det är oacceptabelt att EU vänder bort blicken medan människor utsätts för sådana grymma övergrepp av de kriminella nätverken i Libyen.
Libyen är inte ett säkert land, och det går inte att bara skicka tillbaka folk dit. Enligt FN sändes fler än 15 000 människor tillbaka till Libyen från Medelhavet 2018. Många av dem som grips eller förs tillbaka till Libyen av den EU-finansierade libyska kustbevakningen blir förmodligen godtyckligt inlåsta i ett interneringsläger där de är avskärmade från omvärlden, från sina familjer och vänner. De har ingen aning om hur länge de kommer att tvingas leva under sådana eländiga förhållanden och de som har låst in dem tar sällan hänsyn till de särskilda behoven hos gravida, sjuka eller barn.
I enlighet med internationell lag ska människor som räddas till havs föras till närmaste säkra hamn där de ska tas om hand och erbjudas skydd.
EU:s medlemsländer har åtagit sig att rädda liv på Medelhavet och har ett ansvar för att ta emot asylsökande och flyktingar. Vad gör de istället? Skickar tillbaka människor i desperat behov av hjälp till det land som de försöker fly ifrån. Det är groteskt.

- Irene Kruse, humanitär rådgivare för Läkare Utan Gränser.

Den här debattartikeln publicerades den 20 februari i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad.

Sjuksköterska sitter i en säng med ett litet barn

Nu kan vi göra dubbelt så mycket tillsammans

I jul är varje hundralapp du ger värd två hundralappar. Akelius Foundation har nämligen valt att bli en av oss i Läkare Utan Gränser och dubbla alla engångsgåvor fram till 5 januari. Det betyder att vi tillsammans kan göra dubbelt så mycket.
Ge en gåva