Livet på Västbanken och den inre sirenen som aldrig tystnar

"Det är en lugn kväll och jag sitter på vår balkong i Tulkarem och ser ut över staden. Solen går ner och det känns nästan fridfullt. Jag tänker tillbaka på de gångna månaderna och den här delen av världen är långt ifrån fridfull. Nästan varje dag kan vi höra skottlossning, ljudet av korseld och kraftiga explosioner över staden.

Under mina månader i Palestina, i städerna Jenin och Tulkarem och dess närliggande byar på Västbanken, ser jag ett folk med ett nästan konstant aktiverat flykt- och kampsystem. Det utlösande faktorerna kan, liksom hemma i Sverige, vara oro att inte möta de krav som ställs på envar när det gäller familjeliv, arbetsliv och ekonomi. Men. Det är också ett ständigt påslag av oro och rädsla på grund av rådande ockupation, och livssituationen har ytterligare förvärrats sedan det senaste Gaza-kriget startade.

Oron hos människorna jag möter här på Västbanken inkluderar bland annat en kraftigt försvagad ekonomi där många har förlorat sina arbeten. Det handlar också om osäkerheten kring förflyttning, som att ta sig till och från arbetet eller att handla eller besöka familjen, på grund av militära aktioner, stängda vägar och såväl permanenta och tillfälliga checkpoints (vägspärrar kontrollerade av israeliska militär). Vid checkpoints kan man nekas att passera, man kan kvarhållas i många timmar och man kan kroppsvisiteras.

Maj 2024: Ett hus i Jenin som flera gånger förstörts av israeliska styrkor.

Att bo i Palestina innebar att försöka förutsäga vad som skulle hända under de kommande dagarna, det kommande dygnet, de kommande timmarna. Det har visat sig vara omöjligt att förutse eftersom de israeliska militäraktionerna har skett på natten, på eftermiddagen och på morgonen, på otaliga olika platser och med olika medel.

Ibland kan drönare på dagen vara ett tecken på en militär aktion kommande natt. Ibland inte.

Ibland leder närvaron av militärfordon till en brutal skada på infrastrukturen som försvårar, eller omöjliggör, för ambulanser att ta sig fram. Ibland sker angreppen från luften med totalt raserade hus som följd.

Ibland följs de militära aktionerna av krypskyttar med ytterligare sårade och dödade människor.

Ibland passerar fordonen utan vidare aktioner, men stadens varningssiren, likt ”Hesa Fredrik”, ljuder högt och varnar för fara.

April 2002: Ambulans som förstörts av en israelisk stridsvagn.

Våldet har pågått på Västbanken i decennier. Mitt i detta kaos pågår livet. Studier fortgår, barn föds och människor gifter sig. Det är för många begravningar. Förlusten av människoliv fortgår. I detta kaos kommer dagar av stillhet, som också väcker vaksamhet. "Lugnet före stormen". Oron, beredskapen, kan upplevas som elektrisk. Den inre sirenen stängs inte av.

Men samtidigt, i denna paus från det pågående våldet, vill min palestinska kollega erbjuda mig Knafe, den palestinska sötsaken. Kollegorna vill att jag delar frukosten de har tagit med - falafel, pitabröd, tabbouleh och hummus. Hen kommer till kontoret med den godaste av färskpressad juice och hen visar mig var jag kan köpa kaffet som jag kommer att uppskatta.

Jag sitter på balkongen med så mycket känslor. Inte minst av sorg, vanmakt och smärta. Jag minns hur kvinnorna var varandras stöttepelare i den sorgligaste av stunder. En kvinnas man, pappan till hennes barn, hade dödats. Kvinnorna i grannskapet samlades och smärtan var stark i rummet.

Jag har sett ruinerna efter militära aktioner och jag har lyssnat till det mänskliga lidandet. Trauman som återberättas om våld, förnedring och död. Berättandet har inget slut. Det är välkänt att det ofta är läkande att bli lyssnad på. Jag har träffat människor som beskriver att världen har glömt deras lidande på Västbanken. Jag kan bara hålla med. Min palestinska kollega kommer till kontoret med nedböjt huvud och berättar att nära vännen dödades i natt, och allt jag kan göra är att beklaga. Hen tackar mig för att jag är här och lyssnar och ser.

Sorg efter sorg. Trauma på trauma. Den inre sirenen är ständigt påslagen. Läkningen försvåras av de inre sår som ständigt skapas och aldrig hinner lindras. Människor sätter en fot framför den andra. Vissa överlever, men med mycket liten yta att faktiskt leva på. Att återuppbygga den förstörda yttre fysiska miljön om och om igen kostar pengar och energi. Att upprepade gånger återuppbygga sin egna inre livsmiljö kostar livskraft, och kräver ett ständigt sökande efter mening och tillhörighet. Det är slitsamt för varje enskild individ, och hur länge vi orkar påverkas av den situation vi befinner oss i. Här är situationen fruktansvärt slitsam.

Oktober 2023: Läkare Utan Gränsers personal inspekterar ruinerna av byggnader som förstörts av ett israeliskt flygangrepp i Jenin. Bilden i mitten visar blodiga kläder och läxor på en plats där flera civila omkom.

Kvällen är ljum. Det är skönt när mörkret sänker sig och temperaturen sjunker under 30 grader. Då plingar det till i telefonen och ett meddelande kommer med information om att israeliska militärfordon rullar in i staden. Känslan av nästan fridfullhet är som bortblåst och det kommer fler sms om rådande situation och pågående militärt våld under kvällen och under natten. Det pågår skottlossning på gatan intill.  Sjukhusens entréer är blockerade av militärfordon. Stora explosioner och demolerade hus. Jag vet inte hur länge den här militäraktionen kommer att pågå, ingen vet. Min palestinska kollega skickar ett sms och är orolig för att vi saknar mat i vårt boende.

Mina palestinska kollegor står ut. Den inre sirenen varnar för fara. Kollegorna försöker finna en väg att navigera i livet i det pågående kaoset. Ibland, men mycket sällan, brister emotionella muren som de har tvingats bygga runt sig för att överleva, och deras mänsklighet gör sig påmind i ett ögonblick av skörhet."