Med kriget som närmaste granne

Fredagen den 4 mars ringde Caroline de Groots telefon. Det var från Amsterdam och frågan var rakt på sak: ville hon åka till Polen för att tillsammans med några kollegor undersöka om och i så fall vad Läkare Utan Gränser skulle kunna bidra med?

Det var drygt en vecka efter att Ryssland attackerat Ukraina och läget var i högsta grad ovisst. Men Caroline sa ja direkt, och 36 timmar senare satt hon på flyget till Warszawa.

– När jag åkte hemifrån hade jag ingen aning om vart jag skulle, mer än att vi ju alltid vill vara där vi behövs som mest. Det var först när jag kom fram till Polen som jag fick höra att vi skulle vidare in i Ukraina.

Så här en vecka in i kriget var det fortfarande lugnt i Lviv dit Caroline och hennes kollegor skulle åka för att dra i gång en akutinsats. Men redan vid gränsövergången fick hon en glimt av vad som väntade: kilometerlånga köer, kvinnor och barn som färdats i många dagar för att sätta sig i säkerhet, män som nu tog avsked av sina familjer för att själva återvända hem – eller kanske till fronten.

Och alltsammans direktsänt i medier från hela världen.

– Det var helt absurt. Dagen innan hade jag sett de här köerna på tv hemma i Stockholm och nu befann jag mig plötsligt mitt i det hela, säger Caroline.

Framme i Lviv installerade sig Caroline och de andra i teamet i ett hus en bit utanför staden. Sedan var det bara att börja jobba: ingenting fanns på plats ännu, ingen personal, ingen visste ens vilka de största behoven var och vad Läkare Utan Gränser bäst kunde bidra med.

– Min första uppgift blev att hitta lagerlokaler och lokal personal som skulle kunna ta emot de 20 lastbilar med läkemedel och sjukvårdsutrustning som var på väg från Amsterdam. Jag pratade med alla jag träffade och la ut meddelande på sociala medier om att vi behövde folk. Det var många som ville jobba för oss, inte minst internflyktingar från östra delen av landet som kände att de ville bidra på något sätt.

Sjukvården i landet, som före kriget höll en hög nivå, fungerade fortfarande relativt bra. Därför fokuserade Caroline och de andra i teamet först och främst på att försöka få ut läkemedel och annan medicinsk utrustning som snabbt höll på att sina. Från sjukvården i Kiev kom också förfrågningar om mer konkret hjälp.

– Striderna där gjorde att sjukhusen fick fokusera på akutmedicin och att de inte hann med den ordinarie vården. Så då kunde vi stötta dem med det, de kunde ringa våra läkare och få råd och vi hjälpte även till med remitteringar av patienter.

Sökt skydd i tunnelbanan

Även i Charkiv nära den ryska gränsen var striderna hårda, vilket ledde till både ett stort behov av sjukvård och till omfattande säkerhetsrisker.

– En stor del av de människor som fortfarande är kvar i Charkiv har sökt skydd i tunnelbanan. Så vårt team bor också där. På så vis kan de ge sjukvård till folk som befinner sig där på plattformen samtidigt som de skyddar sig själva undan bombningarna, säger Caroline.

I Lviv där Caroline befann sig var det som sagt relativt lugnt. Men kriget märktes även där – inte bara i form av alla internflyktingar utan även i flyglarmet som ljöd över staden varenda natt. Ett ljud som skapade en konstant spänning, säger Caroline.

– Det märktes att vi var nära kriget, under den tid som jag var i Lviv skedde fyra attacker i närheten. Och människor som vi träffade var så påtagligt berörda, i princip alla hade förlorat någon vän eller familjemedlem.

Precis som alla andra i Lviv tillbringade Caroline och hennes kollegor en stor del av nätterna i olika skyddsrum. Hennes ”grab bag” stod alltid packad, en ryggsäck med grejer att ta med sig ner i skyddsrummet. I den fanns vatten, snacks, powerbank och en ficklampa. Samt varma kläder. Den första tiden i Lviv var det extremt kallt, säger hon, ner till minus 15 grader.

I skyddsrummen trängdes folk i alla åldrar och försökte sova eller bara fördriva tiden bäst de kunde. Att inte veta hur länge de skulle tvingas sitta där hörde till det allra jobbigaste, säger hon.

– Det kunde röra sig om en halvtimme eller om flera timmar. Ingen visste. Men vi var alla i samma situation och det skapade en så speciell gemenskap. Det luktade illa och fukten dröp. En av mina kollegor brukade sjunga för att muntra upp folk. Vi lekte och ritade med barnen som inte förstod varför vi satt där. Med hjälp av våra ukrainska kollegor kunde vi prata med de äldre och fick höra deras berättelser. Det var hemskt eftersom kriget pågick där uppe. Men det var samtidigt många fina stunder.

Känslan finns kvar

Efter en tid med ständiga flyglarm – utan att något hände – började Caroline vänja sig. Hon gick inte alltid ner i skyddsrummet utan tillbringade istället natten i en korridor där väggarna saknade fönster. Eller på golvet i bottenvåningen på huset där de bodde.

– Om larmet går fem gånger på en dag så blir man lite avtrubbad. Men så händer plötsligt något, en attack mot flygplatsen eller militärbasen, och då påminns man igen om att kriget pågår alldeles i närheten.

Hon var inte direkt rädd, säger hon, däremot spänd hela tiden, inte minst när hon hörde explosioner eller andra höga ljud. Och lite av den känslan finns kvar, trots att hon nu är hemma igen.

– När jag korsade gränsen tillbaka in i Polen i fredags kände jag direkt hur något inom mig släppte. Det var verkligen en stor anspänning. Jag hade inte heller berättat för mina vänner eller alla i min familj att jag var i Ukraina. Eftersom de kunde se allting på tv ville jag inte oroa dem. Så det var väldigt skönt i bilen på väg hem från Arlanda att äntligen kunna prata om vad jag hade gjort.