Mer än en miljon trötta fötter på flykt

”Jag sitter i mörkret på vår tillfälliga klinik. Den ligger precis vid vägen som människorna från Myanmar behöver passera för att ta sig vidare in i Bangladesh. Jag blickar ut över risfälten och ingenmansland. Syrsornas sång blandas med böneutroparens vackra, känslofyllda stämma. Några barnröster hörs lite längre bort. Den stjärnklara himlen gör att jag ändå kan skönja vaga konturer. Där borta, på de smala kullarna mellan risfälten tränger människorna ihop sig för att finna någon slags sömn. Människor som flytt över gränsen från Myanmar, men som nu stoppats av den bang­ladeshiska gränspolisen. Tydligen nya order uppifrån. Annars har den bangladeshiska gränspolisen visat en mänsklig sida i mötet med dessa människor. Hur mår människorna? Har de något att äta eller dricka? Har de ont? Har de sina nära och kära omkring sig?

Vi löste av våra kollegor på kliniken, som varit på plats hela dagen, för några timmar sedan. Vår läkare David och fyra sjuksköterskor ansvarar för den medicinska sidan. Jag, som logistiker, ansvarar för det praktiska som krävs. Ganska snart efter att jag gått på mitt skift får vi veta att en gravid kvinna behöver vår hjälp. Men det är svårt att få fram information om var vi kan finna henne. Att ge sig ut i mörkret i blindo är en dålig idé. Efter ett tag blir informationen mer tydlig; ‘hon finns längs vägen, några minuter längre bort’. Vi bestämmer oss för att ge oss iväg för att försöka hitta henne.

I ficklampskenet balanserar vi fram mellan risfälten. Parerar för branter och pölar med lervälling och kanske avföring. Skönt med gummistövlar.

Strax möter vi fyra människor som halkar fram längs branten. Barfota. De vill inte att gräns­vakterna ska se deras siluetter i stjärnljuset. Medtagna människor i slitna kläder. Ett gammalt par, det andra något yngre. Vi försöker utröna hur de mår, men det är svårt att avgöra vilken hjälp de behöver. Vi ber dem att gå vidare till vår klinik och räcker dem ett papper med information om att de nu står under vår vård. Det bör ge dem fri lejd till vår klinik.

Vi fortsätter att leta efter den gravida kvinnan. Vi möter några gränsvakter, men de stoppar oss inte när de ser vilka vi är. Vi balanserar på en spång över ett vattendrag. Promenaden i ficklampsskenet genom själva bosättningen är nästan surrealistisk. Så många hopträngda människor på en sån liten yta. Provisoriska bostäder där en presenning och några bambupinnar utgör det enda skyddet. Bara, smutsiga fötter sticker ut under presenningskanten. De sover tätt, tätt tillsammans. Vuxna ben, barnsben. Andra kurar i sina tält. Jag förstår inte hur de får tälten att stå kvar i sluttningen. Att de inte glider ned i vattnet.

Vi finner den gravida kvinnan. Hon är gravid i sjätte månaden. Hon har svullna ben och är uttorkad, men har ingen aptit och vill inte dricka något. Kvinnans blodtryck är okej, så det är bättre för henne att bli kvar där hon är. Vi ber hennes vän, som anslutit sig, att komma med till vår klinik för att ta med sig näringslösning tillbaka till henne. Väl tillbaka vid kliniken återser vi de fyra vi mötte tidigare. De får den vård de behöver.

Nattpasset övergår i morgon. Och det blir en bra morgon. Vi fick beskedet att Bangladesh skulle släppa in rohingyerna som stoppats vid gränsen. Läkare Utan Gränsers goda lobbyarbete hade burit frukt.

Snabbt mobiliserade vi tillsammans med andra humanitära organisationer fram vatten, näringslösning, kex och andra förnödenheter i en välorganiserad distributionslinje till de 6 800 rohingyer som passerade utanför vår klinik. Vi tog hand om de mest sjuka och medtagna. De fick sitta så att de hade uppsikt över strömmen av människor. Kanske kunde de få syn på en släkting eller vän.

Jag lämnade ett Sverige i full sommarskrud i slutet av juli – innan den aktuella situationen i Myanmar tvingade hundratusentals på flykt. Det här är mitt andra uppdrag som logistiker med Läkare Utan Gränser. Mitt jobb är att säkerställa att den medicinska vården når fram i rätt tid, i rätt mängd, till rätt person och till rätt kostnad. Att det finns byggmaterial, mediciner, vatten, el.

Mindre än en månad efter min ankomst kom hundratusentals flyktingar från Myanmar hit. Hittills har mer än en miljon trötta fötter, över en 600 000 människor, steg för steg försökt att nå någon slags trygghet i Bangladesh. Det enda de fått med sig är det som de själva orkar bära. Ibland räcker händerna endast till för att bära sitt sjuka barn eller sin gamla förälder. Vägarna och bosättningarna kantas av trasiga, men också starka människor. För det krävs styrka för att slutligen ta det svåra beslutet att fly från det man en gång byggt upp och trott vara sin framtid. Att rycka upp hela sin tillvaro. Besluta sig för att beträda vägen till en ännu okänd framtid.

Det snabba inflödet av människor har förändrat våra arbetsdagar drastiskt. Läkare Utan Gränsers arbetsstyrka har ökat från 200 till 1 000 anställda. Kliniken tar idag emot mer än fem gånger så många patienter som motsvarande tid förra året. Vi behandlar främst luftvägsinfektioner och diarréer, typiska sjukdomar som härjar under de bristande hygieniska förutsättningarna. Många är undernärda. Våra team fokuserar på att få fram vatten och latriner för att förebygga utbrott av vattenburna sjukdomar som kolera. Vi har hittills installerat mer än 200 latriner, borrat hål för 25 vattenposter och skapat ett avloppssystem för att ge ännu fler tillgång till vatten. Målet är att hinna bygga 1 200 latriner och upp mot 500 rörbrunnar innan årsskiftet.

Men behoven är ännu större, och de ökar för varje dag. Vi utökar våra insatser hela tiden, det behövs mer av allt. Vi har redan öppnat en mindre vårdcentral mitt bland bosättningarna. Det är en ofantlig volym av byggnadsmaterial och förnödenheter som fraktats till fots upp för kullarna. Inom kort öppnar vi två klinker till.”

- Jaana Rokka, logistiker på plats i den temporära bosättningen Kutupalong i Bangladesh, och barn till föräldrar som tvingades evakuera och fly under andra världskriget.