”Missfallet som följde var en befrielse”

Trebarnsmamman Christelle lämnade sin våldsamma man och började jobba med att sälja kokbananer. En dag när hon var på väg till jobbet blev hon kidnappad av den militanta islamistiska rörelsen Boko Haram som förde henne över gränsen in i Nigeria.

Med hjälp av några kvinnor lyckades Christelle till slut fly och ta sig till staden Maiduguri i nordöstra Nigeria. Där fick hon bo hos några andra kvinnor och fick jobb på en restaurang. Efter sex månader hade hon sparat ihop nog med pengar för att ta sig vidare till Libyen.

”Under natten när vi befann oss vid gränsen till Libyen blev vi våldtagna av personerna som skulle ta oss över gränsen. Vi blev också beskjutna. Den natten stötte vi på två barn som hade tappat bort sina mammor. Vi tillbringade tre dagar med att försöka hitta mammorna men till slut fick vi lämna barnen på egen hand.

Omedelbart när vi hade passerat gränsen blev vi fängslade. Jag hade ingen som jag kunde ringa och be om pengar för borgen. En man bestämde sig för att hjälpa mig och betalade. När jag väl hade blivit frisläppt så ingick jag ett sexmånaders äktenskapskontrakt med honom. Medan jag satt inlåst hade jag insett att jag var gravid men det slutade med missfall. Det kändes som en befrielse.

Jag försökte ta mig över Medelhavet två gånger. Första gången hade vi bara varit ute på havet i 30 minuter innan den libyska kustbevakningen arresterade oss. Andra gången gick det bättre.”

Fyrabarnsmamman Bintou bestämde sig för att lämna Elfenbenskusten efter att hennes man hade dött. Hennes svärföräldrar hade tagit barnen ifrån henne och ville tvinga den äldsta dottern Miriam att gifta sig. Bintou tog med sig sina två äldsta döttrar och begav sig mot Libyen. Kvar blev de två yngsta, en flicka och en pojke. När de anlände till Libyen blev de arresterade och satta i fängelse.

”I Libyen finns det ingen regering, så alla är poliser. När de tar dig vet du inte om det är den riktiga polisen… De satte oss i en litet skjul, med män och kvinnor tillsammans. Det var svårt. Några yngre män slog sönder dörren och vi sprang vår väg.”

Efter att de hade flytt från fängelset började Bintou och hennes döttrar arbeta hos en man, utan att få betalt. Han visste att de ville ta sig över havet. En dag tog han dem till en båt som väntade vid stranden. Det var deras första försök att ta sig över Medelhavet.

Bintou har inte sett sina två yngsta barn sedan hon lämnade Elfenbenskusten.

”Jag önskar att mina barn ska växa upp och att det ska bli något med dem. När jag var barn så upplevde jag många tuffa saker. Min mamma var blind. Hon fick 15 barn men bara tre av oss överlevde. Jag var enda dottern. Jag blev bortgift. Jag gick inte i skolan. Jag vill att mina barn ska få utbilda sig. Jag vill inte att de ska bli bortgifta. Jag vill inte att mina döttrar ska få det liv jag har levt.”

När våldet eskalerade i Tigray, Etiopien, för två år sedan blev Sarahs stad bombad. Sarah som var på jobbet när bomberna föll flydde för sitt liv till Sudan.

”Jag såg hur människor dödades under attacken. Jag bara sprang. Jag hade ingen tid att ta in vad som pågick eller att packa ihop mina saker. Min son var i staden under attacken med resten av min familj. Jag kunde inte ta honom med mig. Han är åtta år nu och jag har bara pratat med honom en gång under det senaste året. Det finns fortfarande inget fungerade mobilnät i området så jag kan inte ringa honom. Jag vet att några släktingar ser efter honom men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Jag vet inte hur han mår eller vad han gör.

Jag åkte till Khartoum, i Sudan, för att arbeta och spara ihop pengar för att skicka till mitt barn. Men jag var där illegalt. Jag var rädd att bli upptäckt och fängslad som så många andra har blivit.

Efter ett par månader hjälpte en kompis mig att ta mig vidare till Libyen. Jag reste med några andra men jag kände dem inte. Jag var ensam. Vi tillbringade fem dagar i öknen. När vi kom in i Libyen blev vi arresterade och förda till ett fängelse. Ingen av männen där hade uniform men de var tungt beväpnade. De manliga fångarna blev slagna varje dag. Det fanns inte tillräckligt med mat till alla. Jag satt fängslad i två månader och släpptes först när jag betalade lösensumman. Jag gav dem pengarna som jag hade tjänat ihop under tiden i Khartoum.

Jag fängslades igen och förflyttades till en annan plats där jag hölls i tio månader. De slog oss, men såg till att hålla oss vid liv för att kunna pressa oss på pengar. När jag inte hade mer pengar blev jag släppt. Jag kom fram till kusten några dagar senare och gick ombord på en gummibåt för att ta mig över havet. Det var samma båt som ni hittade mig i.”