När den malagassiska ampongatrumman slår
Det är sista natten för mig i Ambovombe i regionen Androy på södra Madagaskar där jag har jobbat i nästan 3 månader. Jag har under dagen tagit farväl av mitt malagassiska team som har gjort arbetet här njutbart.
Vid 3-tiden på natten vaknar jag. Regndroppar slår mot den korrugerade plåten ovanför mig. Hundarna utanför har tystnat som om de känner att det är någonting i luften. Jag har inte dragit för gardinerna (jag brukar inte göra det eftersom jag går upp i soluppgången). Genom den lilla fönsterrutan glimtar någonting till, och några sekunder senare kommer så det karaktäristiska mullrandet av åska. Det dröjer inte mer än en minut innan det fullkomligt öser ned regn. Det är det första åskovädret sedan jag kom hit. Det är fullständigt omöjligt att sova, som om jag befinner mig inuti en malagassiskampongatrumma som spelas av tusen händer samtidigt.
Och när jag ligger där i sängen går mina tanker till min flicka S. som kämpade så tappert men släppte taget om den här världen utan att fälla en enda tår. Mamman M. med den stora buken och leversvikten som jag bara hann träffa en enda gång, för efter det korta besöket på vår mobila klinik överlevde hon inte den kommande natten. Tankarna nuddar pojken A. som hade så svårt med sin andning. Han som inte klarade sig längre när den stora varbölden i lungan sprack och han kvävdes inifrån. Jag tänker på den lite äldre flickan F. med tumören i svalget och värmen som sipprade ur hennes kropp. Och på pojken R.vars lever bara växte sig större och större, som gick att känna nere vid ljumsken. Hur han bara blev gulare och gulare innan det var för sent. Och M. Den utmärglade, nio månader gamla pojken som slutade äta och strax därefter fick ett svårt blodsockerfall och hjärtstillestånd som vi inte lyckades häva. Ingen av er finns längre bland oss. Och fastän ingen av er visste hur man läser eller skriver, har ni ristat in era namn inuti mig. För ni var röster, värme och andetag. Ni var hjärtslag, leenden och joller. Och hur gärna jag ens skulle vilja, så kunde jag inte parera när ni lämnade jorden. Ni små människor har lämnat så många spår. Och jag ska bära de med mig och berätta era historier. Ni är inte glömda. Ni är alltid, tillsammans med vartenda barn som fortfarande leker i sanden med spinkiga armar och ben, mina barn på Madagaskar.
Under några timmar öser regnet ned. Som en sorgesång till er som dog i komplikationer av undernäring. Och som skänker jorden liv för den kommande skörden.
