Barfotabarn
1933 skrev Nils Ferlin sin dikt Barfotabarn. Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. De barn jag träffar på södra Madagaskar går ofta barfota, men de har ingen papperslapp i handen.
. Deras föräldrar kan ofta inte läsa och skriva. När de kommer till sin vårdcentral visar de upp en enkel liten skrivbok som sjuksköterskan (som oftast är den enda som jobbar på vårdcentralen) skriver i. De vet nog oftast inte vad som står, men då kan de visa upp boken i affären där de köper läkemedel (om de behöver ett läkemedel utöver de 2-5 stycken olika som finns på vårdcentralen). Barnen jag träffar här har inte glömt sitt ord i livet, de har aldrig fått höra det.
Längs Madagaskars södra kust möter branta grästäckta sandsluttningar den södra Indiska Oceanen. Inåt land böljar åsarna som dyningar av sand och torra åkerlappar dagen efter en storm. Över detta drar solen sina varma hand från öst till väst varje dag. Motsols. Över norra himlahalvan. Jag upprepar mig nu för all tydlighets skull. Solen rör sig motsols. För det som är normalt och självklart i Europa, är inte alltid samma sak här.
Jordbrukarna kämpar med att bringa liv ur det tunna jordlagret som ligger över detta land av sand. Det är det som människor här har att leva av. Ett jordlager tunt som ett lakan. Att vara bonde här är att skapa liv ur sand.
Barnen här ägnar nästan all sin tid i med fötterna i sanden. De barn som inte kan gå, kryper med händer och fötter i sanden. Tyvärr är södra Madagaskar också hem åt sandflugan tunga penetrans. Den lilla flugan bor i sanden och biter de tunnhudade varelser som kommer förbi. De biter sig in i huden (gärna i närheten av naglar) i händer och fötter och livnär sig på värdens blod. Där lägger de sina ägg som växer och förstör vävnaderna i närheten till dess att äggen är färdiga och spricker. Äggen måste tas ut med en liten nål, eller i svårare fall med liten kirurgi.
Barnen jag träffar har ofta flera sådana sår. Deras händer och fötter är hem åt sandflugorna och deras ägg. I de värsta fallen är de så många att fingrarna och tårna blir alldeles förstörda. Handflatorna och fotsulorna ser ut som ett månlandskap av kratrar efter nutida och dåtida boningsplatser. Det gör ont att gå med mamma upp till 8-10-12 kilometer enkel väg för att komma till mig. Det gör ont i mig att se deras plågade händer och fötter.
