Karl-Oskar och Kristina

Jordlagret är så tunt och sanden tar överhanden så snabbt. Vädret är oberäkneligt och torka har nästan blivit regel. Här sliter bönderna livet igenom utan att någonsin få mycket över. Ett bra år är ett år de slipper svälta. Kreaturen (sebukor, getter) är magra och herdarna får gå långt för att finna bete och vatten. Här gnisslar trät i vagnarna när korna drar dem efter vägarna. Här får många ploga med sin ko istället för med oxe. Här sätter man majsen, cassavan och sötpotatisen för hand. Här finns inga skördetröskor. Och när solen har gått ned är det mörkt (elektriciteten är opålitlig och sällan igång efter mörkrets ankomst). Den lömska osynliga lungsoten (tuberkulosen) finns överallt. Barn och vuxna hostar i månader. Religionerna är många, men de flesta människor är kristna. Precis som Kristina vill man vara en god kristen (eller för den delen en god muslim). Och vad vet jag, kanske har bonden bakom mitt lilla hus, nedanför baobab-trädet också hört talas om tre fot djup, svart, fet Minnesota-mylla.

Sverige var också de hungriga magarnas land för 150 år sedan. Människorna slet i Sverige som människorna sliter här. Karl Oskar och Kristina representerar det slit som vi gärna identifierar oss med i Sverige när vi tänker på hur svårt livet har varit för många generationer som föregått vår egen.

Men varje land har sina egna plågor. Här är det dammet, torkan, cyklonerna, malarian, parasiterna i fötterna och maskarna som finns i vartenda barns mage som gör livet svårt för människor. Och även Madagaskars Karl Oskar och Kristina förlorar sina barn till hungern. Det är inte bara historia. Det är inte bara ett nationalepos. Det är nutid. Det är här och nu. Det är vad som händer framför mina ögon. Och även om jag arbetar 12 timmar om dagen, 6-7 dagar i veckan så räcker jag inte till.

Skillnaden är att för människorna här finns inget Amerika att emigrera till. En ung kvinna här frågade mig på bruten franska hur lång bort Europa är. Hur lång tid det skulle ta att åka dit med båt. Här är Europa bara ett namn, Sverige har man aldrig hört talas om (pratar man franska i Sverige?). Precis som Madagaskar bara är ett namn för många hemma. Och även om Europa eller Amerika skulle vara inom räckhåll, så är det inte så lätt för en utfattig bonde som har förlorat sitt barn att få en åkerlapp i Amerika eller Europa nuförtiden. Man skulle tala om att denna bonde bara vill leva ett bättre liv, få del av vår rikedom. Nej, människorna här får allt reda sig själva tills de inte tyar längre. Men jag undrar vilka chanser en lantbrukarfamilj här på södra Madagaskar har att förbättra sitt liv för egen maskin. Jag tror inte att de har större chanser än Karl Oskar och Kristina hade haft om de stannat i Sverige.

Vår historia är deras nutid. Våra förfäders slit är deras föräldrars. Men du och jag kan hjälpa. Vi kan göra det lilla för dessa människor. Om vi låter vår hjälpande hand korsa rikets gräns.